Stockholm och Stockholms skärgård är ljuvlig på sommaren. Inte ens allt regn som var under maj och juni kunde förstöra den svenska sommarmagin med långa och ljusa kvällar. Det är ganska tydligt så här i slutet av augusti hur mycket mörkare det är om kvällarna och i allt snabbare takt. Solen går ner tidigare och tidigare. Den 30 maj då Nina och Daniel vigdes i stämningsfulla Djursholms kapell var en av de dagar då det regnade som mest. Alla brudpars fasa. Vi hade hittat den perfekta platsen för porträtten lite avskilt i skogen där träden skulle skydda oss från det mesta av regnet. De första tio minuterna var det uppehåll och vi hann ta porträtt med tärnor och marskalkar. Jag blev sedan varse hur snyggt och romantiskt det kan bli med en kyss under paraply. Brudparet åkte båt i skärgården med släkt och vänner till efterföljande middag och fest på mysiga Fjäderholmarna. Mellan de personliga talen höll jag hela tiden utkik för uppehåll och när det väl slutade regna smet jag ut med brudparet och tog några stilla porträtt. Nina och Daniel är ett varmt och generöst par som har härliga familjer och vänner bland sig. Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket på ett bröllop åt alla roliga och kärleksfulla tal. Det är så fint att få lära känna paren ytterligare genom vänners ord. När jag blev bokad som bröllopsfotograf för detta bröllop var det under premissen att inte visa bilder. Det händer allt oftare att brudpar inte vill att vi fotografer ska visa bilder på bloggar och i sociala medier. Något jag självklart respekterar. Men när jag av bruden efter leveransen fick veta att jag visst kunde visa bilderna blev jag lika glad som förvånad. Självklart måste hela världen få se hur vackra Nina och Daniel är som herr och fru! Jag hoppas få anledning att möta detta fantastiska brudpars vägar igen i något sammanhang. Nina och Daniel- all lycka, fortsatt glädje och kärlek till er två. Ni är underbara.
Bröllopsfotografering Toscana
Bröllop i Toscana drömmer många om. Både jag som fotograf och många brudpar! Det är ljuset, det är den storslagna miljön, kullarna, olivträden, olivlundarna, vinfälten och vinrankorna, cypresser och de blånande bergen. Att sitta vid ett bord, vackert uppdukat och njuta av det underbara italienska köket med nära och kära. Ja som ni förstår har jag varit i Italien och sett mig omkring lite, besökt vingårdar och marknader, dinerat på enkla bykrogar med utsökta menyer och utsikt från terrasser till landskap likt tavlor och självklart vill jag åka tillbaka. I Toscana kan man hyra in sig på en vingård som i vissa fall kan hjälpa dig att fira din bröllopsdag, hitta lämpliga samarbetspartners och se till att dina gäster är samlade under ett par dagar för en unik upplevelse. Jag vill gärna vara din bröllopsfotograf och ta vackra bilder och samarbetar med Tema Toscana som har lång erfarenhet av att arrangera bröllop i Italien och Toscana. Jessica och Christoffer gifte sig i Storkyrkan i den 30 maj 2014 med efterföljande bröllopsfest i Riddarhuset. Jag var deras bröllopsfotograf i Stockholm då- under en av alla sommarens regniga lördagar. Fotograferingen i Toscana var allt annat än regnig och även om Jessica var fantastiskt vacker som brud var det fint att se dem igen i en ny miljö under smekmånaden och de båda strålade av kärlek och lycka. Vi håller just nu på att välja ut bilder till en gedigen coffee table book och jag längtar att få bläddra i den! Och ser även fram emot att få visa er ett blogginlägg från bröllopet.
Bröllopsfotografering i Skagen
Skagen i Danmark. Där två hav möts. Jag kan inte tänka mig en mer romantisk och symbolisk plats för en bröllopsfotografering än Danmarks nordligaste udde, Grenen. Kattegatt möter Skagerak och jag erkänner att jag behövde slå upp i geografilexikonet vad haven heter, fast jag gissade rätt på Kattegatt. Med mig hem från Skagen-resan har jag en almanacka med de vackraste av kända målningar från Skagen- konstnärer. Krøyer och ”Sommeraften ved Skagens strand” från 1899 inleder almanackan, Anchers ”En strandpromenade” från 1896 pryder april månad. Tuxen ”Sommerdag i haven ved Villa Dagminne” från 1913 i oktober månad och så min favorit ”Hip hip, hurra”, 1888, för augusti med skålande människor kring ett uppdukat somrigt bord i trädgården som passade bra då jag själv fyllde år en av dagarna under min vistelse. Min absoluta favorit ”Sommeraften på Skagens sønderstrand”, 1893, kan jag nog aldrig se mig mätt på. Det är något så stillsamt och vilsamt över denna målning som fascinerar mig så. Som ger mig ro. Som gör mig lugn. Krøyer föddes i Stavanger så visst var det bra att mitt norska par också fick sin sommarafton på Skagen. Jag tänker på alla de fotografier som legat till grund för många vackra målningar och hur fantastiskt fotografin som medel är på att frysa eller stanna tiden samt fånga en stämning eller känsla. Som du säkert redan känner till betyder fotografi att skriva med ljus och ljuset i Skagen var verkligen speciellt och skiftande. Så dovt och mjukt men föränderligt och plötsligt det motsatta. Birgitta och Christer-André är ett fantastiskt härligt par som jag tillbringade en magisk strandpromenad med. Jag blir helt upprymd över hur fina de är tillsammans och av att se dem vara tillsammans. Det tar det inte många minuter förrän de kysser varandra eller lyckligt tittar in i varandras ögon. Och när Christer-André lyfter upp Birgitte tycks hon sväva och jag kan inte låta bli att komma att tänka på låten ”Love lifts us up where we belong”. När man är kär tycks man sväva på moln. Birgitte är så otroligt vacker när hon svävar i sin brudklänning i sin älskades armar. Det är så fint att i ett förhållande hjälpa varandra att lyfta till en högre nivå och att stundtals sväva, även om det är tryggt med båda benen på jorden och en stabil grund. Jag är så tacksam och lyckligt lottad att få vara Birgittes och Christer-Andrés bröllopsfotograf. En dröm för mig blev förverkligad att fotografera på Skagen och det var fantastiskt att se och bo i de gamla konstnärskvarteren.
Robert Gustafsson- Sveriges roligaste man
Han älskas av publiken och har flera gånger utsetts till Sveriges roligaste man. Läs mitt reportage från Året Runt nummer 30, 16 juli 2015.
Robert Gustafsson trivs när tempot är högt
Dags för sommarfars i det gröna med Robert Gustafsson, 50. Ljuset ändras i styrka på scenen i takt med att solens strålar blir varmare i tonen och faller över den förväntansfulla publiken. Kvittrande fåglar hörs från fruktträden och från de prunkande bärbuskarna tillhörande den pittoreska gården som är inringad av ett rött träplank. Den idylliska småstaden Kalmar är utsedd till den bästa sommarstaden 2015 och kom på andraplatsen 2014. Säkert har komikern och skådespelaren Robert Gustafsson, 50, bidragit till att folk vallfärdar hit, sydöstra Småland, på somrarna.
-För åtta år sedan startade jag tillsammans med Peter Dalle och Vicky von der Lancken Krusenstiernas teater, berättar Robert. Varje sommar bjuder vi på föreställningar under bar himmel.
Robert går ut på scen i andra akten och den blandade publiken bestående av turister och smålänningar vrålar snart av skratt.
-Det är så roligt att spela på Krusenstiernska och även väldigt idylliskt lantligt. Det tycker nog besökarna också som ofta är återkommande.
Sommarens föreställning ”Tresteg i snedsteg” utspelar sig i 60-talets Kalmar och trassliga relationer, kärleksaffärer och snedsteg står i fokus.
-Men ett korthus byggt på lögner raseras lätt vid minsta påfrestning utifrån, avslöjar Robert.
Roberts karaktär i sommarfarsen är korrekt och till viss del moraliserande, samtidigt som han är besvärlig och vill reda ut saker.
-För mig är det kul att spela i en fars igen där tempot är högt och dialogen rapp.
Jantelagen är starkt rotad i Robert
Sedan 1980-talet har Robert roat oss och flera gånger blivit utsedd till Sveriges roligaste man. Han blev legitimerad skådespelare genom att gå Scenskolan i Göteborg, även om han satte upp flera revyer i hemorten Skövde och också genomförde flera TV-produktioner under skoltiden. Första uppdraget för TV var ”Skrotnisse och hans vänner” där Robert var Skrotnisses son Kalles röst och sedan spelade han Björnes kompis i ”Björnes magasin”. Genombrottet kom med TV-produktionen ”I manegen med Glenn Killing”, 1992, som senare blev en krogshow och sändes live från Berns i Stockholm.
– Jantelagen är dock så starkt rotad i mig att jag inte tillåter mig att tro att jag är Sveriges roligaste man. Det ligger en enorm skicklighet och lång erfarenhet bakom att vara rolig och att underhålla. Om jag kör en föreställning 30 kvällar i rad ska det vara roligt varje kväll och publiken som ser showen ikväll ska få samma valuta för sina pengar som de som såg den igår.
Robert ser sig hellre som skicklig än rolig och erkänner att han med sina 25 år som skådespelare och komiker har skaffat sig bred erfarenhet.
En tre år äldre bror föddes med ett hjärtfel
– I början var jag bara en liten valp. Högt skrek jag ”Se mig” och ”Här är jag”. Min attityd har förändrats i och med att jag nu syns och har gjort det så länge. Idag går jag igång på projekt som tycks omöjliga och konstiga. Ska man hålla på med detta 14 timmar om dygnet som jag gör gäller det att man känner lust till sitt yrke. Jag är ju arbetsnarkoman och vet inte riktigt vad jag ska göra med min tid om jag inte jobbar. Ta det lugnt och vara lycklig? Vad är det? Jag är ju lycklig när jag jobbar. Det finns inget som säger att man är lycklig om man är ledig?
2013 blev Robert hyllad och uppmärksammad för sin roll i filmen ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” och som den autistiske brodern i teateruppsättningen ”Rain Man” på Oscarsteatern i Stockholm.
-Får man skratta med eller åt någon som har en diagnos, undrar Robert. Detta var en nyckelroll för mig personligen då jag tillsammans med Jonas Karlsson undersökte det tragikomiska.
Föreställningen var seriös och allvarlig, men också rolig och tanken var att anhöriga skulle känna igen sig.
-Men som anhörig skrattar man inte på samma ställen som om man inte är anhörig, tror Robert som själv har personlig erfarenhet. Min bror Kristian föddes med hjärtfel och en störning, troligtvis orsakad av syrebrist vid födseln och han fick gå i en klass för gravt handikappade, trots att han inte var utvecklingsstörd utan snarare led av ett syndrom. Fastän det var han som var tre år äldre än jag, så var det jag som fick vara storebror. Den trilskande hjärtklaffen pockade hela tiden på uppmärksamhet och stor omsorg i hemmet.
Som barn var det svårt för Robert att hantera att brodern fick den största uppmärksamheten och han fick hitta och gå egna vägar för att bli bekräftad.
-När jag uppträdde på roliga timmen i skolan och mina klasskamrater tyckte att jag var rolig, var det ett sätt för mig att bli sedd.
Panikångest och kontrollbehov
Robert gjorde som nio-åring sin scendebut i skolan och gjorde en parodi på en gymnastiklärare på en soaré i skolan.
-Jag hade varit väldigt trygghetsberoende och mammig i fem-sex års åldern men lärde mig nu att stå på egna ben och ta ansvar och var nog ganska envis. Ville någon att jag skulle gå åt ett håll, så gick jag säkert åt det motsatta.
Karaktärerna har blivit många under åren. Robert hittar inspiration överallt och hela tiden i sin omgivning.
-Titta där! Den gamle mannen tvärs över gatan. Varför haltar han sådär? Brukar han promenera här? Bor han runt hörnet? Vad tänker han på just nu? Jag vill förstå hur andra människor tänker och varför.
För några år sedan gav Robert ut en självbiografi ”Från vaggan till deadline” i vilken han berättar om sin panikångest, sitt kontrollbehov, äktenskapsproblem och ständiga sömnlöshet som fick honom att börja ta en lugnande medicin, vilket senare ledde till ett tablettmissbruk.
-Skulle jag skriva en självbiografi så skulle den vara ärlig och ordentlig. Idag mår jag bra och det är på flera sätt skönt att ha fått min diagnos, tvångssyndrom, Obsessive-Compulsive Disorder, OCD, Jag vet att jag har kontrollbehov och att rutiner är särskilt viktiga för mig så att min kropp känner igen sig och blir lugnare. Har man ett inre kaos som jag har är det viktigt att bringa ordning i det yttre med desto mer ordning och reda. Det finns dock en kraft och en kreativitet i min diagnos som jag förvaltar och använder i mitt yrkesliv på ett positivt sätt, så jag är tacksam för min OCD.
Har instiftat ett eget kulturstipendium
Förra året instiftade Robert ett kulturstipendium, Guldnyckeln, för unga kulturarbetare i Skaraborgs län. Priset kommer att delas ut årligen och Robert bekostar stödet för stipendiet själv.
-Det är mitt sätt att föra vidare det arv och den anda jag som ung fick ta del av.
Robert fick som femtonåring låna nyckeln till både Kulturhuset och Stadsteatern i Skövde och komma och gå som han ville.
-Vilket gjorde det möjligt att göra allt som jag och min kompis Niclas gjorde- vi gjorde lokalradio, skrev intervjuer eller reportage om oss själva, fotograferade oss själva, gick till mörkrummet och framkallade bilderna och skickade in till tidningen. Det var också vi som delade ut tidningarna och jag försörjde mig själv redan som tonåring.
Förutom en summa pengar består priset också av en nyckel i brons som symboliserar att Robert vill bidra till att öppna dörren till en yngre generation som brinner för kultur i olika former.
- Ålder: 50 år
- Yrke: Komiker och skådespelare
- Familj: Hustrun Lotta och de gemensamma sönerna Valentin och John.
- Bor: I Stockholm och sommarställe i Kalmar
Roller vi minns
- TV: NileCity 105,6, Percy Tårar, Parlamentet, I manegen med Glenn Killing, Gäster med gester, Time Out,
- Teater: Arne Anka, Hotelliggaren, Rain Man, Zpanska flugan, Robert Gustafsson- 25-års jubileum
- Film: Rolandz The Movie, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Fyra nyanser av brunt, Torsk på Tallin
- Dansbandsturné: Rolandz
Karaktärer vi älskar
- Weiron i ottan
- Den homosexuelle brandchefen Greger
- Dansbandssångaren Roland
- Fred Asp med illern Göran
Kuriosa
- Mellan åren 1994-2013 deltog Robert i 18 av säsongerna på Allsång på Skansen med olika framträdanden
- Robert var tävlingscyklist mellan 1975-80 och cyklade 15 mil fem gånger per vecka.
- Robert är en känd imitatör. En av hans mest populära imitationer är av Speedwaystjärnan Tony Rickardsson
Fascinerande personer för Robert
- Morfadern var familjens spexare som klädde ut sig, tog hem folk och uppträdde
- Pappan berättade roliga historier
- Sten-Åke Cederhök- det var inte texten i sig som var rolig utan hur han berättade den
- Ingemar Stenmark för sin vinnarskalle
Klassiskt och elegant bröllop i Stockholm
Bröllop i Stockholm och Sverige verkar ha en av de få regnfria och varma dagarna under hela 2015. Tror att vi alla minns den 4 juli med strålande sol och 26 grader varmt med tanke på allt regn hela våren och juni. Emma och Tom som bor i Boston kom till Sverige för att gifta sig i Gustav Adolfs kyrka på Östermalm. Middag och fest på söta Skridskopaviljonen på Skeppsholmen. Ett intimt och internationellt bröllop när Stockholm visar sig från sin bästa sida. Emma var så otroligt vacker i sin Vera Wang klänning och cool med sitt flor under vigseln att jag faktiskt rös när jag såg henne i altargången. Jag kan inte nog föreställa mig hur upplevelsen var för Tom men jag såg hans kärlek till Emma, lyckan över att vara där vid altaren tillsammans med henne och jag kände hur hela kemin förändrades och lyfte i kyrkan när de satte ringarna på varandras fingrar och tog varandras händer. Kramarna och den delade glädjen vid gratulationerna vid kyrkotrappan. Nu kan man ju undra varför jag inte visar de bilder jag talar om. Men jag tycker inte att man behöver visa allt för alla. Ibland handlar det om att välja det man vill dela med sig av och till vem. Men porträtten vid Djurgårdsbrunn och från Skeppsholmen måste vi få se. Jag tycker själv väldigt mycket om dem. Brudklänningen av Vera Wang har vi redan nämnt. En elegant men tillika enkel brudbukett från NK och hår och smink gjordes av Björn Axen som alltid gör mina brudar vackra och som jag gärna rekommenderar. Redan när Emma kontaktade mig och sökte en kreativ fine art fotograf och vi inledde mailkontakt kändes det så rätt att vara deras bröllopsfotograf. Är det en tillfällighet att man dras till samma saker? Gillar samma saker? När Emma beskrev mina bilder som klassiska, enkla, romantiska och eleganta var det verkligen en perfekt match till hennes och Toms bröllop. Ibland undrar jag varför nästan alla mina brudpar har vita brudbuketter? Är det så enkelt att jag älskar vita blommor själv? Men jag älskar ju färg på buketterna också så utmana mig nu kära brudar under 2016 och se gärna till att ha lite mer färg i buketterna!
Bröllop i Visby på Gotland
Sagolikt drömsk och romantisk fotografering i solnedgång på bröllop i Visby i helgen. Idag fyller en modig, ambitiös, varm, sprallig och generös tjej år. Det är naturligtvis bruden från helgens underbara bröllop på Gotland som fyller år och därför har jag gett henne i present att redan nu få se några av bilderna från den underbara dagen. Emelie fick alltså lite förtur i redigeringsverkstaden här i Stockholm, men jag jobbar annars på med tre underbara andra bröllop. ”Det är på Fårö som du blir den du är meningen att vara” lär cykel-Olle ha sagt som bor på Fårö och hyr ut cyklar till turister, i alla fall gjorde han det förut. Jag har funderat mycket på det där och är såklart nyfiken på vem jag skulle vara eller bli om jag tillbringade en längre tid på Fårö. Det enda jag vet är att jag blir väldigt sorgsen och ledsen varje gång jag lämnar den gåtfulla och karga ön och framför allt Stora Gåsemora. Fårö där jag tillbringat ett par midsomrar, fotograferat ett midsommarbröllop, firat jul, nyår och påsk, badat, ridit islandshästar och bara vandrat längs havet med den kalla vinden i ansiktet. Jag smsade Emelie kvällen innan bröllopet att jag skulle låta mina känslor ta stort utrymme under vår porträttfotografering, för jag kände så mycket kärlek och livsanda, tack vare min dryga vecka på Fårö. Att vara känslosam visar sig ofta vara en superbra tillgång att ta till när jag fotograferar just bröllop och det är ren och skär magi när allt faller på plats och den ena bilden efter den andra hamnar på minneskortet. ”Once in a lifetime” sa Emelie och Tobias´ gäster som ville uppleva den vackra solnedgången utanför Tott Hotell i Visby tillsammans med oss. En gång i livet och varje solnedgång är unik, liksom varje bröllop jag fotograferar. Solen går upp och ner varje dag. Det är upp till oss att välja att se solupp- eller nedgången eller inte. För att tillämpa cykel-Olles ord på Emelie och Tobias, så var det, visserligen inte på Fårö, men på Gotland och i Visby som paret blev äkta makar och Emelie blev en Nauclèr. Det var fint att se de starka och fina släktband som omgav paret, all värme, glädje och kärlek bland gäster som kommit för att fira. Ett stort tack till Emelies bror Oskar som gjort ett fantastiskt jobb som toastmaster och som planerade in vår fina solnedgångssession under middagen. Den som väntar på något gott kan hållas lite till på sträckbänken, men förvänta sig vackra bilder från både Visby ringmur och vid en blåeldsäng vid havet. Jag vill tacka Emelie och Tobias för att jag fick vara deras bröllopsfotograf och vara med under hela den stora dagen samt lyckönska paret. Stort grattis på födelsedagen Emelie!
Bröllop i Toscana
Den slingrande landsvägen som sträcker sig från Florens i norr till Siena i söder kantas av sagolandskap med böljande olivlundar, kullar och fält med vinodlingar. Vem drömmer inte om ett bröllop i Toscana som erbjuder storslagna vyer och miljöer, god mat och gott vin? Elin och Christoffers val av plats för vigselceremonin vid Palagina var så slående vacker med utsikt över bergen och fälten. Deras löften till varandra var lika romantiska som den intima vigseln på vingården. I höst kommer detta vackra par att bli tre som ni ser på söta bruden Elins mage och det är ju en vacker saga för paret att berätta för sin förstfödde att mamma och pappa gifte sig i Italien! Det var även en dröm för mig som bröllopsfotograf att åka runt tillsammans med brudparet och leta miljöer att ta bröllopsbilderna i, så inspirerande och drömskt. Jag stannade kvar några extra dagar i Toscana efter bröllopet och fortsatte att utforska Toscana och är fascinerad över hur landskapet kan förändras så mycket. Även om jag gillar det lite mer uppodlade Chianti-området med det goda klassiska Chianti-vinet och alla mysiga vingårdar att besöka för vinprovningar och rundturer, gillar jag mer och mer det lite mer vilda södra Toscana med vackra bergsbyar som Volterra, Monterriggioni, Montepulciano och Siena. Är du nyfiken på att gifta dig i Italien och vill ha en svensk fotograf som kan vara en extra trygghet att fotografera ditt bröllop så varmt välkommen att kontakta mig. Jag samarbetar med Tema Toscana som kan hjälpa dig skapa just ditt drömbröllop i Toscana och som har lång erfarenhet av att ordna bröllop på olika gårdar i Italien. Se fler av mina bröllopsbilder och följ mitt arbete som bröllopsfotograf på bloggen.
Bröllop på Skeppsholmen i Stockholm
Hade tänkt visa brudparet ett par bilder lite snabbt innan jag tar itu med själva efterbearbetet och urvalet från drygt 3000 bilder från en fantastisk heldagsfotografering i Stockholm, men plötsligt så satt jag med 18 bilder som jag tycker sammanfattar själva porträttfotograferingen väl och det var helt omöjligt att inte göra alla meddetsamma! Linda är en sprallig och härlig brud, otroligt vacker i sin Garamaj-klänning. Nils och Linda gifte sig i Engelska kyrkan i Diplomatstaden, Stockholm, på självaste Nationaldagen, den 6 juni, som var ett populärt bröllopsdatum i år. Dagen bjöd på både solglimtar och en regnskur och vi lyckades således pricka in både regn och sol under just porträtten. Är evigt tacksam för att toastmadame hittade tio minuters paus under middagen så att vi kunde ta några porträtt i kvällsskymningen på Skeppsholmen med vy mot Södermalm också. Jag har börjat föredra att dela upp porträttfotograferingen och ser många fördelar med det, inte minst med tanke på allt regn vi har i sommarsverige. Detta härliga par har två ännu härligare tjejer, Elna och Lilly som båda var med under vigseln. Elna var den sötaste brudnäbben, väldigt lik sin mamma, tillika näpen prinsessa. När Elna tar en i handen så smälter fotografhjärtat, och jag vet att det är samma sak när Linda tar Nils i handen-eller förresten, både Nils hjärta och mitt smälter då, tror jag. Ni förstår vad jag menar. Detta par, denna familj är magiskt och jag vill önska dem all lycka och fortsatt glädje i äktenskapet och tacka för att jag hade äran att vara bröllopsfotograf. Jag hoppas få anledning att återkomma och visa fler bilder från den underbara dagen som firades med båttur i Skärgården och efterföljande middag och fest på Skeppsholmen.
Fruktbak i Vasastan Josephine Palm
För mig har arbetsdagarna under de senaste månaderna fyllts med redaktionella fotograferingar, intervjuer, artiklar som ska skrivas och inte minst sagt av företagsfotograferingar. Varierande, utmanande och roligt att ena dagen stå i kontrollerad ljusmiljö i studion och nästa dag befinna mig på location hela tiden med hotet om regn och rusk trots att det är väldigt grönt och vackert i Stockholm. Men ni skulle bara veta hur många roliga och goda jobb Josephine Palm och jag också har gjort. Håll utkik på bloggen för i höst kommer ni få se när vi har firat kräftskiva, haft höstmys med te och glutenfria bakverk och självklart afternoon tea med en lite modernare twist, men med ljuvligt blått engelskt porslin. Kräftskivan hade vi under påsken, så tokigt kan det vara när man arbetar som matfotograf, även om jag verkligen inte klagar. Här ser ni hur gott det kan bli när man bakar med frukt. Först ut är en saftig citronpaj med läcker marängtopping. Så ser vi en äppelkaka följt av söta plommonrutor. Sist ut är en banankaka som blir extra smarrig med en klick grädde vid sidan om. Recepten hittar ni hos Josephine bland mycket annat gott, så titta gärna in på hennes läckra blogg.
Rolf Lassgård besöker min studio
Rolf Lassgård besökte min studio i Stockholm i våras för ett personporträtt till tidningen Allers som publicerades i nummer 15.
Jag har fler roller kvar att utforska
Snön yr och fastnar i den ljusa kalufsen. De eleganta stegen lämnar tjocka fläckar i snön på den vitklädda gatan med namnet Gävlegatan.
-Gävle. Här känner jag mig hemma, inleder Rolf och ler så generöst att han genast får de karaktäristiska skrattrynkorna vi ofta ser på den vita filmduken.
Den välkände och folkkäre skådespelaren Rolf Lassgård, 60, har just avslutat ett intensivt arbete på Dramaten. Tillfälligt befinner han sig i Stockholm, men rör sig flitigt mellan filminspelningspass i Oslo och drömska filmlandskap i Skottland. I april ser vi honom som den optimistiske slarvern Bjarne Nyman i Björn Olssons film ”Miraklet i Viskan”.
Filmen handlar om familjen Nyman som bor och driver en flyttfirma i Viskan vid Ljungan. Eftersom människor sedan länge flyttat från landsbygden in till tätorter, går firman dåligt. Rolf Lassgårds rollfigur Bjarne är gift med Malin, vars far startade flyttfirman en gång i tiden och fortfarande har mycket att säga till om, både när det gäller affärerna men även om dotters make.
-Bjarne är en varm person som går på smällar i livet, men har en förmåga att resa sig. Han älskar sin fru och även om han är naiv har han en stark positiv livssyn. Filmens huvuddrag är en släktskröna om små problem och gnabb i vardagen som har en tendens att bli väldigt stora och få oanade konsekvenser.
Den långa konflikten mellan Bjarne och hans svärfar bottnar i klassmotsättningar.
-Historien kom till när regissören passerade Ljungan och såg ett par män sitta i en eka mitt på ån och fiska. Björn Olsson tänkte då ”Vad sitter de och pratar om?”.
Från första början var det inte skådespelare Rolf hade siktet på. Även om man inte kan beskylla den unge herr Lassgård för att vara en slarver, så trivdes han varken i skolan eller att göra saker på ett bestämt sätt och kunde till exempel lämna in ett blankt papper på ett prov.
Drömde om att bli bonde
-Min mormor och morfar bodde i en liten by, Svedjelandet, bestående av sju gårdar, flera mil utanför Östersund. Det var där jag trivdes allra bäst och tillbringade en stor del av min uppväxt.
Rolf tyckte om djur och ville bli bonde, köra häst och hässja hö.
-Somrarna och loven var för mig kantade av frihet, men även en slags flykt från mig själv, skola, krav eller olycklig kärlek. Jag badade i sjön, fiskade eller lekte med tjejerna som bodde där och kunde kliva rakt in i en annan verklighet.
Flykten från den egna personen, eller snarare möjligheten att vara någon annan, har fortsatt intressera Rolf. Det är spännande att kunna kliva in i en annan värld, vare sig det handlar om en rollkaraktärs eller en regissörs värld.
-För mig är teater och skådespeleri förenat med en stark lustkänsla. Jag började spela teater för att det var så otroligt roligt och det har fortsatt i den andan. ”Om jag inte prövar kommer jag ångra mig resten av livet” tänkte jag efter att ha gjort den obligatoriska militärtjänstgöringen.
Rolf är mån om att behålla gnistan och kärleken till sitt yrke vid liv.
-Det handlar om att inte göra samma sak eller på rutin. Om jag filmat mycket kan jag verkligen längta tillbaka till teatern och scenen. Jag är innerligt tacksam för privilegiet att få arbeta och skapa tillsammans med andra begåvade skådespelare. Både möten med nya förmågor, men också med erfarna skådespelare uppskattar jag. Och att prova på nya saker.
Att få ett telefonsamtal med frågan att spela kvinna, närmare bestämt mamman Edna Turnblad, i en nypremiär på Chinateatern av den kultförklarade musikalen Hairspray från sextiotalet, var högst oväntat.
Högklackat och smink
-För mig som hela tiden söker utmaningar och gillar överraskningar var detta ett spännande projekt, men jag har nog aldrig varit på så hal is som då. Att börja gå i högklackade skor, sjunga och dansa i en specialsydd kvinnodräkt med mjuka och runda, kvinnliga former, uppsminkad och i peruk kändes ytterst främmande.
Snart hittade Rolf rätt i gestaltningen och lärde känna en tant med mycket smink.
-Edna är en kvinna som skäms för sitt utseende, men som förvandlas och blommar upp under föreställningens gång. Med sitt stripiga hår satt hon i logen och studerade förundrat de andra kvinnorna, men visste samtidigt att det var just hon som hade den vackraste klänningen att ta på sig under kvällen.
Rolfs karaktär hyllades av både publik och kritiker. Skådespelarkollegor berömmer ofta Rolf för hans förmåga att kunna vara både kraftfull och mjuk på scen eller under filminspelningar. Helena af Sandeberg har spelat mot Rolf flera gånger och beskriver sin motspelare som ”totalt närvarande, dedikerad och generös. Han bryr sig om alla och är en lika briljant människa som skådespelare samt väldigt rolig att tillbringa tid med”. Lia Boysen som spelar mot Rolf i ”Miraklet i Viskan” ser honom som den ”mest varma, omtänksamma och mångsidiga kollega hon vet”.
Medan film utspelar sig i nuet är det samma föreställning på teatern som spelas varje kväll. För att förbereda sig inför en teaterföreställning har Rolf en egen ritual och brukar hitta en promenad till scenen som tar honom in i karaktären han ska spela.
-Jag behöver också värma upp min röst och få känna att ”mitt instrument” är stämt. Att träffa mina kollegor innan är också betydelsefullt.
Rolf hämtar näring och får energi från publiken och gläds åt en fullsatt teatersalong.
-Att vara i ett sammanhang där man har roligt och utvecklas är en stor drivkraft för mig och som utvecklar mig som människa.
Den stora brytpunkten för Rolf var att komma in på Statens Scenskola i Malmö 1975 efter att ha spelat amatörteater under flera års tid i Östersund. 1982 startade han Folkteatern i Gävleborg.
-Vi spelade ”Den stora vreden”, en fem och en halv timmes lång föreställning vilken berättade Norrlands historia i sagans form. Det var ett nytt sätt att ge en föreställning, då vi kombinerade folkmusik, dans och skådespeleri. Flera teatrar har fortsatt arbeta på det sättet, så vi var banbrytare. Teatern är en skådespelares hem och jag är så tacksam för min bakgrund inom den fria teatern och det utvecklingsarbete vi kunde göra genom studier i andra länder och kulturer genom Folkteatern.
Mötte sin far
Karriären tog fart och rollistan är utförlig med flera kritikerrosade prestationer inom teater, film och TV-serier. Flera poliser eller kriminalare har vi också lärt känna. Rolf har spelat i flera filmer med temat okända barn och rollfigurer som får reda på att de har barn de inte känt till.
-Trots det har jag aldrig spelat min egen roll, karaktären som får en ny far.
I vuxen ålder fick Rolf veta att hans pappa inte var hans biologiska pappa.
-När jag spelade in ”Min store tjocke far” och fick flera frågor av journalister om förhållandet till min egen far svarade jag att det var gott, för så var det ju. Jag har alltid känt att jag haft en bra uppväxt, men kanske undrade jag, liksom andra barn, om min pappa verkligen var min pappa. Jag såg lite annorlunda ut än resten av min familj, så pusselbiten föll äntligen på plats för mig när jag fick insikten om att jag hade en annan pappa. Det var inte precis så att jag blev arg eller besviken utan mer en aha-upplevelse ”Jaha, men då förstår jag”.
Efterlängtat möte
Rolf träffade sin biologiske far för första gången när han spelade teater i Iggesund och hade bjudit in honom dit. Det var ett möte som var efterlängtat av dem båda.
-Innan föreställningen började gick jag ut i publiken och jag såg direkt vem som var min pappa. Utan att ha träffats hade jag utvecklat samma rörelser och mönster som han.
Idag har Rolf en bra relation med sin far och även sina nyfunna halvbröder. Livet berikades, trots att det hade varit bra tidigare. Sin egen fadersroll är han väldigt stolt över.
-Det som är viktigt för mig på riktigt är de små stunderna med familjen. Barnen har varit den stora höjdpunkten i mitt liv tillsammans med min fru Birgitta. Jag känner att jag har levt ett rikt liv i gemenskap. Nu är barnen stora och utflugna och vi ses inte så ofta, men bakom oss har vi fantastiska minnen av exempelvis misslyckade fisketurer eller sagolika julpromenader med sirlande snö i ansiktet, när vi verkligen haft tid att prata med varandra och umgås. Den starka kontakten med mina barn stärker tron att jag gjort något rätt.
Vid 59-års ålder gjorde Rolf debut på Dramaten i Stockholm i Mats Eks nypremiär av ”Utvandrarna”. Regissören sökte en mogen scenkonstnär till rollen och hoppades på att Rolf skulle tacka ja.
-Det har inte stämt med mitt schema tidigare, men det är naturligtvis fantastiskt roligt att stå på denna anrika scen inför utsålda hus. Jag tar alltid bakvägen in till mina arbetspass, men vid ett tillfälle gick jag in via den stora entrén och såg allt skinande guld och det marmorvita teaterhuset. Blir man uppbjuden till en sådan här fin dans, gäller det att tacka ja och njuta av dansen.
Rolf rör sig gärna till musik även om han inte kallar sig dansör.
-Musik är en källa till glädje och kan sätta mig i en stämning eller frigöra fantasin. Jag lyssnar ofta på musik samtidigt som jag läser ett manus. Allra bäst trivs jag nog, efter en lyckad arbetsvecka, hemma i Gävle och vid min skivsamling. Kanske har jag ett glas rött vin i handen och en ny platta att lyssna till.
Rolfs fru Birgitta är från Skåne och paret köpte ett sommarhus på Österlen efter att ha tillbringat flera somrar där, då de båda förälskat sig i det kulliga och böljande landskapet.
-Vyn kickar igång mig, men ger mig samtidigt ett lugn. Jag förknippar Österlen med avkoppling och återhämtning. Jag mår bra av att sätta spaden i jorden och för att senare återvända och se att det jag sått har vuxit.
Trots att pensionsåldern närmar sig har Rolf inga planer på att sakta ner tempot. Det glittrar till i ögonvrån.
-Så länge gnistan är där fortsätter jag. Det finns flera roller jag har kvar att utforska.
Mer om Rolf
- Ålder: 60 år
- Bor: I villa i Gävle
- Familj: Hustrun Birgitta och barnen Ida, Hanna och Anton
- Aktuell med: Björn Olssons film ”Miraklet i Viskan”Kuriosa: Utsedd till att vara en av Sveriges sexigaste män
- Välkänd för rollen som kommisarie Kurt Wallander i nio filmer under 1994-2008
- Höjdpunkter i karriären: Genombrottet inom film i ”Min store tjocke far” 1991, ”Jägarna” 1996, Oscarsnominerade ”Under solen” 1998, ”Efter bröllopet” 2006
- Utmaningar/ minnesvärda roller: Mamman Edna Turnblad i musikalen ”Hairspray” 2009- 2010, Dramaten-debut som Karl-Oskar i ”Utvandrarna” 2014-2015