Det är något magiskt med hästar som springer fritt i flock. Hur de rör sig och samspelar med varandra, graciöst och så fullt av kraft och energi. Man kan ju undra varför de låter oss komma nära, ser oss som ledare och låter oss sitta med dålig balans på deras ryggar? Kanske delar de också vår nyfikenhet inför olikheter och längtan att känna samhörighet?

Tidigare i min årskrönika har jag nämnt att jag återvänt till stallet och åter känner den passion för hästar som jag haft sedan barnsben. Drömmen om en egen häst som barn var ouppnåelig, men fullt möjlig för mig som vuxen och hur jag nu vandrar vägen dit. I somras red jag alltså på Fårö efter ett uppehåll på 22 år och en turridning ledd av Marona Lundmark. När jag i januari ser att Marona har börjat arbeta på en hästgård, Skalakot, på södra Island känner jag genast ”Åh vilken dröm!” Jag börjar maila med Marona och får ta del av hennes makalösa historier. Historier som är hennes vardag. När gården sedan söker mer folk att arbeta på gården börjar mitt hjärta att klappa hårdare och snabbare. Jag vill verkligen detta! Men hur ska det vara möjligt? Jag har ju min familj och vardag i Stockholm?

Men det fina med livet är ju just att du kan oftast forma det som du vill och önskar. Några veckor senare sitter kontrollfreaken Jessica Lund på ett flygplan på väg till Island utan någon som helst riktig plan. Inte mer än att jag ska bo och arbeta på en hästgård med 120 hästar under en månads tid på Island. Jag är tacksam att vara egen företagare så att jag kan ta ledigt och följa en dröm jag har. Såklart att jag funderar både en och två gånger huruvida jag är en bra mamma eller inte som reser bort, men får det goda rådet av BFF Lina Lanestrand ”Du är en bra mamma och en förebild för din dotter om du följer och förverkligar dina drömmar”. Med tårarna brännande bakom ögonlocken efter att ha sagt hejdå till min dotter och sambo, låter jag Linas ord löpa som ett radband genom huvudet under hela bussresan till flyget. Jag tar en selfie och postar på Instagram som visar och manifesterar hur rädd jag är men samtidigt nyfiken på att se om förändringen skulle märkas på bild.

Väg-bilden är den första bild jag tar på Island. Jag har just stigit av bussen som tagit mig ungefär 15 mil söder från Reykjavik. Ingen aning om vad som väntar mig men äventyret startar här. Påbörjar jag denna väg leder den mig till något nytt. Känner mig tacksam och trygg över att vara omringad av maffiga berg. Förutom att berg ger en rogivande känsla inbjuder de att bestigas och komma upp på lite höjd. Vilka fantastiska hästar som klättrar över dessa branta stigar. Kan man ha bättre resesällskap?

Emelie Cajsdotter skriver i sin bok ”Kungens alla hästar” att hästar är läromästare som kan bjuda in oss eller provocera oss människor att möta vår fulla potential. När jag i höstas red kallblodstravaren som var explosiv och glad över att springa fort, så glad att han bockade och tog glädjeskutt, blev jag provocerad och rädd. Det var inte helt enkelt att klura ut vad jag var rädd för. Var det farten? Tempot? Explosiviteten? Energin? Livsglädjen han hade som provocerade mig? Eller var det att tappa kontrollen? Att bara följa med hästen som jag var rädd för? Var jag kanske rädd för att han skulle springa ifrån mig och lämna mig kvar?

Det bästa på Island och jobbet på hästgården var för mig att ge hästarna i stallet mat på morgonen. Att möta de vackra och kloka djurens blickar och få ge dem något. I detta fallet mat. De kunde visserligen kivas med varandra om att få mat först och utdela både ett eller två bett mot varandra, men att hälsa dem god morgon och småprata lite och samtidigt höra dem tugga var väldigt glädjefyllt, meditativt och rogivande. Så väldigt basalt. Att äta. Att tillföra kroppen energi. Jag älskade också att stå och studera hästarna i flock.

Dottern och sambon kom på besök. Så gjorde även snön även om det var en tillfällig gäst. De sociala unghästarna turades om att hälsa på min dotter. Sambon visade sig vara en skötsam stallpojke som gjorde nytta när vi ledde turridning för turister. Som fotograf måste man ju upp på berget och ta fina bilder. Även om jag inte är så förtjust i just vita hästar erkänner jag att de är vackra på bild. Det var fint att se hur hela min familj som bor på Odenplan i Stockholm ändå smälte så naturligt in i bondgårdslivet på Island.

Det är för tidigt för att summera min resa på Island men jag blev så mycket gladare och fylld av energi i samvaron med de kloka hästarna. Känner mig lite som hästen på de sista bilderna. Även om man kanske inte alltid kan ändra sin situation kan man ändra inställning till och tankar om saker och ting. En av de absolut bästa minnena från Island var kvällen när jag och en tysk kille raceade med två hästar i solnedgången på Black beach. Just när jag inte trodde att hästen kunde springa snabbare la Tintin, hästen som jag red, in en växel till. Jag kände mig aldrig rädd, utan hela tiden trygg på Tintins rygg. Höll om honom med mina ben och lätt om halsen. Kände bara tillit och släppte kontrollen helt och lät honom springa. Det var helt magiskt! Några av bilderna är till salu i en begränsad upplaga. Kontakta mig för mer information.