Kajsa Ingemarsson

Kajsa Ingemarsson på Långholmen i Stockholm
Kajsa Ingemarsson förlorade sig i framgången

Mitt i den framgångsrika karriären blev författaren Kajsa Ingemarsson utbränd. Hon började omvärdera sitt liv och fick en ny inriktning på författarskapet. Boken Modern mystik- den dolda vägen till inre klarhet inspirerar oss att utforska livets mysterium och söka efter en större mening.

-Som ett darrande löv var jag. Under flera dagar hade jag förberett mig inför min prestation på Bokmässan i Göteborg 2005, i samband med lanseringen av min fjärde bok Den ryske vännen, och försökt tänka ut vad som förväntades av mig i rollen som den framgångsrika författaren jag var.
Flera framträdanden, seminarier, intervjuer och fotograferingar var inplanerade. Den stora mässhallen skulle fyllas med sorl, entusiastiska besökare och hungriga bokslukare.
-Samtidigt så kände jag att det fanns ett stort glapp mellan den bild som fanns av mig utåt och den person som jag innerst inne var. Jag är en person med ett stort behov av att vara ensam och reflektera, men det fanns ingen tid för det under de där hektiska åren och jag tappade bort mig själv i stressen.
Omständigheter hon inte kunde kontrollera, styra eller förutse ökade pressen, och kvällen innan mässan blev Kajsas man irriterad över hennes stress och snäste lite plötsligt.
-Incidenten var den lilla droppen som fick bägaren att rinna över. Jag föll bokstavligen ihop på golvet och bara grät. Mer behövdes inte. Lasse försökte trösta, men något hände där och då som tog mycket lång tid att reparera, men som också ledde mig in på nya vägar.

Gränsen var nådd

Dagen efter reste Kajsa som planerat till mässan och genomförde det fullbokade schemat.
– En mardröm var det. Mellan varje framträdande bröt jag ihop under pauserna och grät.
Mitt i framgången och i det lyckade livet blev Kajsa utbränd och sjukskriven med diagnosen utmattningsdepression. Intensiva och långa arbetsdagar med skrivande och omfattande PR-arbete, samt inhopp inom radio och TV hade tagit ut sin rätt. En gräns var nådd. Stresströskeln var låg och utmattningsdepressionen gjorde henne skör. Balansen i hennes liv kunde rubbas av minsta lilla. Det som brukade ge henne energi kändes som en rad måsten eller punkter på en lång lista att klara av istället för att vara glädjefyllda.
– Nio månaders sjukskrivning krävdes för att jag skulle komma tillbaka till arbetslivet, fast tillbaka på ett annat sätt. Det var en jobbig tid, men jag blev påmind om varför jag skrev. Att det inte handlade om yttre framgång och bekräftelse. Lusten att skriva och längtan efter att utrycka mig var det viktigaste.
Kajsa kom i kontakt med en längtan att livet var mer än allt det där yttre eller det materiella.
-Svårigheter och mörker kan vara en möjlighet att få kontakt med vår ursprungliga kraft och styrka, vårt inre.
Sjukskrivningen med tid för reflektion och återhämtning bidrog till att Kajsa började omvärdera sitt liv och val.
Genom att sakta ner tempot och gå inåt i tankar och sinne kunde Kajsa hitta tillbaka till sin inre röst och sin inre kraft som hade en helt annan agenda, än att till varje pris prestera.
-Jag vill hellre vara lycklig än lyckad. Suget efter framgång och materiellt överflöd leder ingenstans, så länge vi inte har ett högre syfte med vårt mål. Idag har jag kontakt med det syftet, det hade jag inte för femton år sedan.

Lita till intuitionen

Att vara perfekt för Kajsa har ingenting med yttre förutsättningar att göra, även om hon fortfarande har kvar sina modelldrag från tidigare modellkarriär. De höga kindkotorna och den vackra profilen blir framträdande av den kortklippta frisyren.
– Perfektion är ointressant för mig. Hemligheten bakom lycka ligger istället i acceptans och i att känna att du gör ditt bästa för att bidra med det du kan och brinner för.
När Kajsa talar om sin mysiga skrivarlya där hon skapar sina verk skiner hela hennes ansikte upp och de smaragdgröna ögonen tycks glittra likt ändlösa oceaner. Hennes glädje sprids i rummet och det är lätt att förstå att hennes ord, upplevelser och böcker inspirerar läsare att skriva tacksamma brev till henne.
-De fina breven från mina läsare gav mig energi och kraft att ta klivet fullt ut och skriva om min erfarenhet och mina upplevelser av hur vi kan ta tillvara på vår kreativitet och förverkliga våra idéer och drömmar. Alla mina böcker är skrivna utifrån en glädje och i början var det historier som bar fram det jag ville säga.
De senaste böckerna kan ses som en mjuk vägledning till en högre medvetenhet och kreativitet.
-Genom vår medvetna skaparförmåga kan vi styra vår utveckling mot positiva upplevelser, meningsfullhet, livsglädje och magi. Vi har det i oss naturligt, men har på olika plan blivit avtrubbade. Jag vill ge den moderna människan verktyg och självförtroende att lita till sin intuition. Du vet själv bäst och om du litar till din inre röst kommer du göra det du mår bra av och utveckla din potential.

Tror inte på Gud

I Modern mystik- den dolda vägen till inre klarhet inspirerar Kajsa oss att söka en djupare mening med livet, och en samhörighet med det som finns omkring oss.
– Jag tror inte på Gud i någon religiös bemärkelse, men jag vet att jag existerar i ett sammanhang som är oändligt mycket större än jag själv, och att den oändligheten sträcker sig åt alla håll i både tid och rum. Livet är ett underbart mysterium.
Idag väljer Kajsa noga vad hon lägger sin tid på.
-Känns det inte rätt i min mage så tackar jag nej. Det är viktigt att aktivt välja bra saker i sitt liv.
Kajsa trivs med att bo i storstan tillsammans med sin man och två barn.
-Men det skulle aldrig gå utan lantstället och möjlighet till stillhet. Ibland åker jag ensam ut till stugan, lagar god mat och tänder brasan i den öppna spisen. Att sitta soffan med ett par doftljus tända och en rykande kopp te i handen när vinden blåser kallt ute är mysigt i sin enkelhet. Långa promenader ute i naturen ger min kropp energi och en chans att återhämta sig. Att bo i staden tar kraft och jag undviker helt city. Jag månar om min känslighet och stadsmiljön gör mig lätt avtrubbad med alla sina intensiva intryck.
– Min katt visar så tydligt på ett alternativt leverne till ekorrhjulet och punkter som måste prickas av. Hon äter och sover, gosar, busar och jagar. Ingen stress där inte.
-Det som driver oss människor i motsats till djuren är ju viljan att utvecklas. Jag vill uppleva nya saker, fördjupa mig i saker jag inte förstår eller känner till.

Kärleken till familjen

Kajsa reser gärna till nya platser och har gjort flera långa resor på egen hand men även som föreläsare på inspirationsresor.
-Nya platser väcker nya sidor hos mig och jag får även energi eller kraft från en plats. Att träffa själsfränder och inleda diskussioner med dem är oerhört inspirerande. Sammankomster med rätt människor kan aktivera visdomar inom oss.
Kajsa uppskattar även att komma hem till sin jordnära man och deras två härliga barn.
-Min familj ger mig en stabil grund att komma tillbaka till och jag tycker väldigt mycket om vår vardag trots att jag ibland lämnar den.
Kajsa betonar hur viktigt kärleken till familjen är för henne.
-Även om jag känner mig omfamnad, omhändertagen och trygg av en större kraft som vägleder mig i livet är det lika viktigt med den mänskliga kärleken. Att få visa och ta emot omsorg, omtanke och ömhet från dem som står mig nära. Om vi inte får dela livet med andra upphör det att vara meningsfullt.
Avslutningsvis berättar Kajsa om bilden som pryder omslaget på boken där två händer håller i ett ljus, en gnista.
-Den där ljuset är meningen med alltihop. Det är när jag kan lyfta fram min egen gnista och koppla den till ljuset som finns omkring mig, som jag finner modet att gå bortom min trygghet och bekvämlighet. Då kan jag utforska livets mysterium och min egen oändliga potential.

Jonas Karlsson på Södermalm

Skådespelaren Jonas Karlsson
Komedidebut för Jonas Karlsson

I höst ser vi Jonas Karlsson, 44, som pojkbandsstjärna i nya komediserien ”Boy Machine” i TV-rutan, men han är också dubbelt aktuell som bedragare. Dels med nya novellboken ”Jag är en tjuv”, men även i huvudrollen som skurk och ledare för ett gäng banditer i komedin ”Ladykillers” på Oscarsteatern i Stockholm. Skådespelaren möter upp på en kall och blåsig uteservering på Södermalm, ett par kvarter från familjens bostad. Han är pålitligt punktlig och ter sig lika förtroendeingivande som förväntat. Han är propert välrakad och har på sig en diskret och sober kavaj. Endast hans vinröda Dr Martens hintar om de punkdrömmar han en gång hade.
-Det är nog inte skurken i sig som är lockande utan att jag har längtat efter att göra en ren komedi, berättar Jonas. Det svänger så härligt med de snabba replikerna och det humorfyllda manuset.
Jonas som tillhör Dramatiska Teaterns fasta ensemble och har drygt ett dussin uppsättningar bakom sig är van vid klassisk teater.
-När jag spelade mot Robert Gustavsson i ”Rain Man” för ett par år sedan fick jag prova på komedin och det gav mersmak.

Spänning och humor

Mycket hårt jobb ligger bakom det faktum att det är roligt på rätt ställen i föreställningen. I ”Ladykillers” hyr ett gäng skurkar ett gästrum hemma hos en gammal änka för att planera en kupp och råna en bank. Änkan förstår snart att det inte står riktigt rätt till med Jonas karaktär professor Marcus och hans kumpaner som utgett sig för att vara en respekterad stråkkvartett. Hennes liv svävar nu i fara. I rollerna förutom Jonas spelar Leif Andrée, Suzanne Reuter och Johan Rheborg.
-Tempot och tajmingen är oerhört viktig i en ensemble och i komedin ställs allt på sin spets, förklarar Jonas. Det känns tryggt och kul att spela tillsammans med dessa komediveteraner.
En av skådespelarna, Leif Andrée, är det extra roligt för Jonas att spela tillsammans med.
-Min första praktik var på Teater Galeasen och jag spelade mot Leif i Lars Noréns pjäs ”Rumäner”, 1997, på Plaza, berättar Jonas. Leif är en stor skådespelare, men framför allt är han en klok, varm och generös människa.
Jonas studerade vid Stockholms Teaterhögskola mellan åren 1994 och 1998.
-Scenskolan och den årskull som jag gick i var bra, men det var först när jag kom på praktik som jag verkligen förstod hur jag kunde använda mina kunskaper praktiskt. Även om det finns olika åsikter om vad som egentligen var mitt genombrott, var det nog just min medverkan i pjäsen ”Rumäner” som för mig innebar en brytpunkt. Plötsligt förstod jag vart jag ville i mitt skådespeleri.

Tidig karriär

Jonas växte upp i ett medelklasshem på Värmdö, i Stockholms län. Då hans bror var fem år äldre och föredrog att vara med jämnåriga, ser Jonas sig som ett typiskt ensambarn som tillbringade mycket tid för sig själv. Han kunde promenera i skogen eller sitta och rita på sitt rum under långa stunder.
-Allt jag ville ha ritade jag, till exempel en synth eller en saxofon. Så småningom började jag göra illustrationer till dikter och berättelser som jag hade börjat skriva ner. I fickan hade jag alltid en anteckningsbok och jag hade tillgång till ett rikt fantasiliv och skogen var mitt äventyrsland.
Han började på Miniteatern och fick sin allra första filmroll som barnhemsbarn i Olle Hedboms ”Rasmus på luffen”, 1981, med Allan Edwall i huvudrollen.
-På låg- och mellanstadiet körde jag och min kompis Per samma sketch om en mamma och en pojke varje fredag på roliga timmen. Även om vi kanske inte var så roliga, så var det i alla fall något som gjorde att vi fortsatte spela samma sketch och våra klasskompisar fortsatte skratta med oss.
Det var också med Per som Jonas lekte musiker och tillsammans spelade de i ett punkband och framförde Sex Pistols-låtar inför publik, nämligen Pers familj och middagsgäster.
-Under en period ville jag bli musiker och spelade senare i ett rockband, nämner Jonas.
På Södra Latins teaterlinje stod det klart för honom att det var skådespelare han ville bli.
-Det här är det jag ska göra. Jag hade hoppat av ekonomlinjen vid Nacka gymnasium och kände verkligen att teater var roligare än någonting annat.
I Sveriges Radios Sommarprat 2005 berättar Jonas ”Det modigaste och finaste man kan göra är att ställa sig på en scen inför främmande människor och berätta något om livet eller om oss”.
-En bra skådespelare ställer sig frågorna ”Hur skulle jag hantera detta?” och ”Kan jag känna igen mig eller hämta något från liknande omständigheter i mitt eget liv?” samt grundar skådespeleriet i riktiga känslor, säger Jonas.

Lust att skriva

Drivkraften, lusten och passionen för sitt yrke har tagit Jonas till många roller, karaktärer och scener. Vid en punkt tog skådespeleriet en alltför stor plats i livet. Parallellt hade han jobbat med både film och teater under en lång period i ett högt tempo.
-Jag behövde vila och tog därför tjänstledigt ett år från Dramaten för att skriva. Nuförtiden tar jag med jämna mellanrum ledigt från teater, film och TV för att ägna mig åt författarskapet och det är en kombination jag trivs väldigt bra med.
Debuten som författare kom 2007 med novellsamlingen ”Det andra målet”.
-Steget mellan skådespeleri och författande är inte långt. Båda konstformerna handlar om att berätta och att få människor att mötas eller lära sig något nytt om sig själv eller andra. Skillnaden är framför allt att när jag skriver så är jag ensam när jag berättar jämfört med på teatern eller inom tv och film där vi är flera människor som ska komma överens och arbeta tillsammans i berättelsen.
I skrivandet bestämmer Jonas själv och har inrett en egen skrivarlya för ändamålet.
– Mina läsare förklarar för mig hur de tolkar novellerna och undrar om de har rätt. Men jag har inga svar eller något facit. För mig är det fint om läsaren själv ”gör” boken och beroende på personlighet läser in olika aspekter.
Längtan att kommunicera och lusten att berätta driver honom.
-Jag får energi av att skriva eller berätta historier och spela roller. Som person är jag ganska långsam av mig, så den långsamma formen av kommunikation inom teatern passar mig utmärkt, liksom skrivarprocessen. Att undersöka hur saker ligger till eller kan twistas till ett varv tycker jag är spännande och utvecklande.
Att ligga på sofflocket är inte Jonas melodi.
-Det handlar om möjligheter och de vill jag inte kasta bort utan istället ta tillvara på och förvalta på ett bra sätt. Min ledighet vill jag känna att jag har förtjänat och efter en lång föreställning kanske jag kan unna mig lite ledighet och exempelvis lyssna på musik. Det finns ingen brist på saker att göra när jag är ledig, då vi är en stor familj med tre barn.Jonas tycker om att promenera i den pulserande storstaden.
-Då känner jag att jag är en i mängden men samtidigt är en del av något större. Jag tycker om att ha mycket människor omkring mig samtidigt som jag gillar att få vara ensam och anonym mitt i den där mängden människor. Jag känner mig tacksam och privilegierad att vara mitt i livet.

Förebilder i livet:

  • Allan Edwall- en bra och mångsidig skådespelare som kunde blanda roliga saker med det allvarliga som dessutom skrev böcker, manus och texter.
  • Stina Ekblad- som bland annat har lärt mig att arbeta med text och hur man kan jobba med vers.
  • Keve Hjelm- professorn på Scenskolan som talade så fint om skådespeleri och visade metoder för att nå dit man vill.

Omvälvande händelser:

  • Att få barn och bli förälder med det ansvar det innebär för någon annans liv.
  • Insikten att passionen för sitt yrke kan bli för stark och nödvändigheten att dra en gräns.

Oväntade händelser:

  • Det är en del av charmen med mitt jobb att jag ibland hamnar i roller eller situationer -där jag verkligen tänker och undrar ”Hur hamnade jag här?” Till exempel i TV-produktionen Boy Machine som handlar om ett pojkband som ska återförenas. Som liten pojke imiterade jag och min vän punkbandet Sex Pistols och punken ligger ju långt från pojkbanden.

Yrke: Skådespelare, dramatiker, författare och regissör
Ålder: 44 år
Bor: På Södermalm i Stockholm
Familj: Frun Hanna Holmquist Karlsson, 43 och de gemensamma döttrarna Julia, 14, Sofia, 10 och Cecilia, 7 år

Roller i urval:

Teater:
Woyzeck, I väntan på Godot, En midsommarnattsdröm, Rickard III, Råttfångaren, Mäster Olof, Rain Man, Fanny och Alexander, Hamlet

Film:
Hans och hennes, Cockpit, Hallonbåtsflyktingen, Livet är en schlager, Miffo och Detaljer

TV:
Gustav IIIs äktenskap, En pilgrims död, Rederiet och Julens hjältar

Kuriosa:
Guldbagge i kategorin bästa skådespelare för sin roll i Detaljer

Noveller:
Jag är en tjuv, Det andra målet, Den perfekte vännen, Spelreglerna, Rummet och God Jul

Författaren Camilla Läckberg, Skogskyrkogården

Författaren Camilla Läckberg fotograferad i Stockholm och Skogskyrkogården Camilla Läckberg Skogskyrkogården
Camilla Läckberg är just nu aktuell med sin nya bok Lejontämjaren. Jag följer Camilla på Instagram och läser att ondskan är tillbaka i Fjällbacka och Camilla Läckberg själv är på väg till Japan. Vi hade en fin fotografering på Skogskyrkogården i Stockholm efter att min journalistkollega Linda Andersson gjort intervjun på mysiga Enskede bageri. Jag fick äran att åka med i Camillas bil som var en upplevelse i sig- bilen är överdragen i leopardmönster och ett par rosa stringtrosor! Jag har förstått att Camilla gillar leopardmönstrade skor, accessoarer och kläder, men jag tyckte också att hon passade så fint in i den tysta och stillsamma skogen som har samma nyans som hennes ögonfärg. Tyckte om att porträttet blev så stilla och lugnt. Camilla är främst deckarförfattare och hennes böcker utspelar sig på svenska västkusten, men hon har också givit ut noveller, kokböcker och barnböcker. Hennes kriminalromaner tillhör de bäst säljande i Sverige och har stora framgångar hos internationella läsekretsar. Önskar Camilla fortsatta framgångar med sin nya bok. Vill du se fler av mina författarporträtt varmt välkommen att besöka min fotografblogg.

Fredrik Lindström

Fredrik LindströmWikipedia skriver: Sedan antiken har folk i Europa och på andra håll i världen firat vårens ankomst med en fest. Efter många turer och bakslag får man väl ändå nu, 1 maj, säga att våren är här. Jag firar den, nedbäddad i soffan med pollenbesvär och allergi, med Fredrik Lindstöms bok  ”Världens dåligaste språk” och Fredriks tankar om språket och människan idag. Ha en fin 1 maj alla. Tankar även till alla som går i demonstrationståg idag.