Tycker att denna rubrik som även är titeln på Martina Haags debutroman säger -om inte allt- så väldigt mycket om vår tid och vårt bekräftelsebehov. Det första jag brukar göra på morgonen är att slå på datorn och Facebook och möta en ny dag med att höra om hur bra alla är och vad mycket fint och stort alla gör. Hela tiden. Check på hur många likes inläggen får också. Ett kvitto på att vara uppskattad och älskad och beundrad. Och en viktig del är att gilla alla som är så bra och gör så bra saker. Självklart skriver jag också ibland hur bra jag är och hur många bra saker jag gör. För ibland gör jag bra saker och ibland känner jag att jag är riktigt bra. Värre är det med dagar som dessa känslor eller handlingar eller egenskaper inte alls finns där. De dagar man tycker att allt man gör är skit och meningslöst och man hellre skulle vilja ut och promenera i skogen och just inte göra något bra eller märkvärdigt alls. Baka en kaka med sin dotter eller sitta och titta på en film med täcket i soffan med familjen trots att det är onsdag. Att stanna upp en stund och bara få vara. Få finnas till. Och inte vara så himla underbar och älskvärd eller framför allt tillgänglig hela tiden. För när allt kommer till kritan mår jag bäst när jag bara får finnas till och hjälpa andra och när jag får finnas i ett mindre sammanhang med några få utvalda som älskar och beundrar mig utan att jag hela tiden behöver konstant berätta och påminna alla om hur jäkla bra jag är. Om jag inte fortsättningsvis skriver lika ofta på Facebook hur bra jag är eller gillar era andra inlägg när ni berättar samma, så vet ni varför. Imorrn är det internationella kvinnodagen, jag skulle vilja uppmuntra mina fina starka och samtidigt svaga vänner att fortsätta vara just precis som ni är. Skit i att vara så himla perfekta och älskvärda. Ni vet att ni är unika och värdefulla och viktiga. Just för att ni är ni.