Toscana vingården Terreno

by

 SofiaRuhne ägare till vingården Terreno Chianti Classico Vingård i Chianti Terreno
Sofia har hittat sitt kall under Toscanas sol

Redan som barn fick Sofia Ruhne lära sig att jobba hårt för det goda livet. Nu lever hon och utvecklar den dröm som föräldrarna lagt grunden till. Sedan fem år har Sofia tagit över och driver vingården Terreno som ligger på en av de höga kullarna i Chiantidistriktet, strax söder om Florens, och som idag producerar ekologiska prisbelönta viner och olivolja av hög klass.

Den fem mil långa och slingriga landsvägen mellan Florens i norr och Siena i söder är omgiven av sagolandskap med böljande vinbeklädda kullar och terrasser av olivträd. Vingårdarna ligger tätt och landskapet rymmer även medeltida bergsstäder. Här lever och odlar människor sedan tusentals år vin och oliver, äter och dricker gott. Det traditionella vinet Chianti Classico som bär sigillet med den svarta ungtuppen är ett av vinerna som Sofia Ruhne, 35, tillverkar på sin vingård i Toscana, mitt i det berömda vindistriktet Chianti.
-Jag vet inte hur många tuppar som jag genom åren har etiketterat på flaskor för hand, men det är ett fint sigill att ha på flaskan och tillika en kvalitetsstämpel, berättar Sofia leende.
Sofia är glad att etiketteringen sedan en tid tillbaka sköts maskinellt och berättar om hur det var när hon tillsammans med sin familj kom till byn Greve i slutet av åttiotalet.
-Naturligtvis väckte vi uppståndelse med våra blonda hårsvall. Folk kunde gå fram och krama om oss eller kanske ta foton tillsammans med oss.
Det är inte svårt att förstå att söta och blonda Sofia med sina tre systrar var exotiska i Toscana, som vid den tiden ännu inte hade upptäckts av alltför många turister.
-Först på nittiotalet hittade engelsmännen hit, snabbt följt av holländare, tyskar och skandinaver, förklarar Sofia.

De bästa av två världar

Föräldrarnas beslut om flytt till Italien var spännande för barnen även om flytten var på halvtid och skolgången förblev i Sverige.
-Vi levde i de bästa av två världar, utbrister Sofia. Somrarna och loven tillbringades under den toscanska solen i den italienska villan tillsammans med getter, höns, kaniner och duvor medan vi var kvar i Bromma med närheten till storstaden och Stockholms skärgård under större delen av året.
Föräldrarna Mats och Birgitta Ruhnes livsresa och beslut om att bli vingårdsägare i Italien hade dock en jobbig bakgrund och som påverkade hela familjen hårt.
-Min pappa hade jobbat inom sjöfart och olika rederier. Han hamnade i en omfattande rättslig strid med flera rättegångar under flera års tid. Dessa år var jobbiga och påfrestande för hela familjen. Vi sa att om pappa vinner, så köper vi en vingård i Italien, berättar Sofia.
Mats vann slutligen striden som innebar att familjen nu hade råd att förverkliga sin dröm om en vingård i ett varmare klimat.
Både Birgitta och Mats hade rest och tillbringat mycket tid i Toscana, dels genom arbete som reseledare i Italien på sextiotalet, men även privat.
-Valet av plats var därför självklart. Mamma blev genast förälskad i det 400 år gamla vackra vita stenhuset med torn i mitten. ”Detta är en chans i livet” tänkte vi allihopa.
Familjen blev rekommenderad att köpa en gård som redan hade ett ganska bra vin.
-Att komma utifrån och arbeta upp en vingård kan vara svårt, speciellt om man inte har erfarenhet av att göra vin tidigare.
Hela familjen reste ner till Greve in Chianti valborgshelgen 1988 där de fått reda på att en vingård var till salu.
-På gården Terreno hade ägaren just blivit änkeman. Hans fru omkom plötsligt och väldigt tragiskt i en eldningsolycka när hon skulle hälla bensin på en pyrande lövhög och själv började brinna, berättar Sofia.
Änkemannen som sörjde sin omkomna hustru och som inte alls hade varit intresserad av vinodling utan istället hade arrenderat ut vinfälten till bönder, stängde nu dörren till sitt hus och ville göra en snabb affär.
-Han ställde ett ultimatum ”Vill ni köpa gården måste ni bestämma er imorgon” fortsätter Sofia. Så vi tittade på huset den 1 maj, skrev på alla köpehandlingar den 2 maj och åkte sedan hem till Stockholm igen den 3 maj, minns Sofia.
Arbetet att rusta upp gården och utveckla vintillverkningen påbörjades snart. Mats och Birgitta löste ut arrendet, letade genast reda på arbetarna som hade jobbat med vintillverkningen på gården och återanställde dem.
-Om det var några som visste hur gården och vinet skulle skötas var det ju de personer som bott här länge tänkte vi.

Många nya sorter

Familjen var med i det dagliga arbetet och på alla skördar. Genom studier kom de fram till att det fanns potential att utveckla vinodlingen. Fält planterades om och beslut togs att fortsätta göra traditionellt vin men även att börja experimentera. Av de 150 hektar som gården innefattar används 20 hektar till vinrankor och tolv olika druvsorter odlas idag.
-Mamma började genast göra om i huset och flera små rum blev istället gemensamma sällskapsytor. Vi har alltid haft mycket folk omkring oss och vår dörr stod alltid öppen för gäster, så detta var verkligen stället för stort umgänge.
Sofias och systrarnas kompisar fick bo på Terreno så länge de ville om de rättade sig efter husets primära regel.
-Dealen var att alla måste jobba fyra timmar per dag för sovplats och mat. Det finns inte en grindstolpe som jag inte har målat, en husvägg jag inte har strukit färg på. Alltid fanns det göromål att utföra.
Barnen hjälpte till med matlagning eller att hämta örter i trädgården, plockade kottar, klippte gräsmattor och buskar, krattade löv, gick på fälten och flyttade stenar eller band upp vinrankor. Etiketter sattes på flaskor för hand och flaskorna packades varsamt ned i kartonger.
-Ett arbete som tog veckor och ibland hände det att jag somnade vid vinlådorna, fnissar Sofia och visar en bild från familjealbumet där hon sover sött bredvid några vinlådor. Sysslorna var många, men när barnen väl var klara för dagen kunde de få göra vad de ville.
-Då blev det åktur med moppe ner till byn eller bad i poolen när jag var för stor för att bygga och leka med dockhus.

Studerade i Milano

Sofia tog studenten i Stockholm innan hon permanent flyttade till Italien. Beslutet att ta över gården växte långsamt fram och dessförinnan har hon bland annat hunnit studera historia på universitetet i Milano.
-Jag älskar den varma solen och kände att jag kunde öka min livskvalitet genom att flytta ner hit för gott. Här odlar jag mina grönsaker själv och lever en dag i taget samtidigt som jag har en långsiktig plan. Det går inte att stressa fram ett bra vin utan det får ta den tid det tar för vinet att utvecklas varför en långsiktig planering är nödvändig. Även om jag är en arbetsmyra är tempot helt annorlunda här än i Sverige, där man hela tiden jobbar med andan i halsen upplever jag.
Familjen har hela tiden sett Terreno som ett familjeföretag.
-Att gården stannar i  familjen är viktigt för oss. För mig var det en spännande utmaning att ta över gården samtidigt som det passade den situation i livet jag befinner mig i. Mina systrar har små barn och familjer och då kan det vara en fördel att bo i Sverige. För mig har Terreno alltid varit ett andningshål och ett ställe där hela familjen laddade batterierna även om vi också samtidigt arbetade här.
-Jag vet att jag kommer att göra bra vin om tio år och det är en lång och spännande resa att göra detta hantverksvin. Den är en livsstil där man jobbar tillsammans med människor i en svindlande vacker natur och jag känner att jag är väldigt lyckligt lottad.

 

Kort om vin:

  • Vingårdarna i Toscana ligger tätt och de flesta erbjuder vinprovning.
  • Villa Vignamaggio är en historisk villa i Toscana vars viner var de första som kallades Chianti.
  • Chianti Classico består av två röda druvsorter, Sangiovese och Canaiolo och två gröna, Malvasia och Trebbiano.

Sofias smultronställen i Toscana:

  • Marknaderna är livfulla och här köper du frukt, ost, husgeråd, köksverktyg eller flätade hattar. Olika byar har marknad olika dagar i veckan.
  • En heldag i Siena med en pastalunch på Le Lodge följt av besök i katedralen. Osso bucco till middag.
  • Den kända slaktaren Cecchini som bjuder på sig själv och hyllar nötkreaturet. Han har gjort tillredningen av färskt nötkött till en rockkonst.
  • Besök i historiska städer som Florens, Siena, Cortona eller ta en biltur till en bergsby.


 Toscana landskap Toscana  Villa Vignamaggio Mona Lisas terass Vignamaggio

Tomas von Brömssen

by

Tomas von Brömssen
Drömroll att spela sig själv

För ungefär ett år sedan var jag i Göteborg och träffade den folkkära skådespelaren Tomas von Brömssen, då han var aktuell med vad han kallade sin sista revy. Tomas berättade för mig att om det skulle ha funnits en drömroll under hela hans långa karriär, så skulle den vara att få spela sig själv. Som han alltså gjorde i sin sista revy. Reportaget publicerades i Allers nr 46.

”Tomas sista revy” blev en fyra månaders lång succé för Tomas von Brömssen, 72, med extraföreställningar på Lisebergsteatern i Göteborg. Nu är det Stockholms tur med premiär på Intiman den 2 oktober. Publiken möter Tomas och flera av hans välkända karaktärer som Kyparen, Stintan och Clownen, men även ett par nya figurer. Revyn blir en summering av karaktärernas livsresa och spelas under hela våren.
-Jag har fått hybris, utbrister en svartklädd Tomas med pigga ögon och ett finurligt, tillika försiktigt, leende över läpparna. Hela tiden har jag haft den där bluffkänslan inom mig och undrat ”När ska de komma på mig – att jag ingenting kan?” Och så går jag och sätter jag upp en egen revy igen. Jag får göra allt själv, även ta hela ansvaret och jag fullkomligt älskar det.
Att Tomas kan råder det för en utomstående ingen tvekan eller tvivel om. Publiken är trogen sin folkkära underhållare som fått utmärkelsen Årets göteborgare 1995. Hans föreställningar blir snabbt utsålda och spelas under lång tid. Damer som går förbi restaurangen, där intervjun med Allers äger rum, blir förtjusta när skådespelaren glatt hälsar tillbaka genom fönsterglaset. Även på filmduken har Tomas varit framgångsrik och förutom flera nomineringar för skådespelarinsatser har han vunnit en guldbagge för sin roll i Bo Widerbergs film Lust och fägring stor.
-Det  var väldigt tacksamt att jobba med en regissör som Bo Widerberg, för han visste precis vad en skådespelare behöver och i exakt rätt sekund. Jag kände mig väldigt trygg när jag jobbade med Bo och kunde prestera bra under hans ledning. Ska man hoppa ner i det kalla vattnet gäller det att få mycket kärlek tillbaka, och det var Bo väldigt generös med.

Minnesvärd roll

Trots stora roller inom både teatern och på filmduken är det för sin roll som skrothandlarsonen Herbert vi bäst minns honom. Tomas blev rikskänd för det svenska folket 1976 i TV-serien Albert och Herbert. Sten-Åke Cederhök kallar Tomas för Hebbe lelle och de båda göteborgska karaktärerna som befinner sig i samhällets marginal fick sin publika höjdpunkt med julkalendern 1982.
-Förutom vårt far- och sonförhållande i Albert och Herbert betydde Sten-Åke mycket för mig när det gäller komik och revy. Han dog precis innan premiären av min första revy 1990 och jag hade verkligen önskat att han hade fått se den.
Tomas bestämde sig för att sätta upp en egen revy tillsammans med regissören Bo Hermansson som har varit hans parhäst sedan TV-klassikern Albert och Herbert.
-Nu var Albert- och Herbertepoken slut och det var dags för mig att stå på egna ben. Med skräckblandad förtjusning stod jag nu ensam på scen i en två-timmars lång föreställning. Jag fick bekräftat att jag kunde få människor att skratta och det var så roligt. Cirkeln slöts för mig där och då.
Kanske är det den första revyn som Tomas är mest stolt över. Att han vågade och kunde själv. Och att han trotsade jantelagen. ”Du ska inte tro att du är något” byttes ut mot en känsla av att publiken ville honom väl.

Chans att studera

-Jag blev mött av en värme och inte alls av avund eller missunnsamhet.
Barndomen beskriver Tomas som trygg, stabil och väldigt fin. Han kunde sitta stilla i flera timmar och bara stirra rakt in i en vägg. Lämnade modern honom i sandlådan kunde hon vara säker på att hitta honom på exakt samma plats ett par timmar senare.
-Det är väl det inre lugn jag alltid har haft med mig som var starkt redan då. Jag tyckte om att tiden liksom stod stilla. I efterhand kan jag tänka att det var en slags meditation jag utförde.
Tryggheten från uppväxten har tagit Tomas hela vägen till de stora scenerna.
– På scenen känner jag mig lika trygg och hemma som i mitt eget hem. För mig är det härligt att möta publiken och jag tycker om att få dem att skratta.
Tomas hade en rolig farbror, Emil, och förmodligen var det han som fick Tomas att upptäcka humorn samt väcka intresset att försöka locka fram skrattet hos andra.
-Vi skrattade alla åt och tillsammans med farbror Emil. Han hade ett lekfullt förhållande till livet som jag fascinerades av som barn.

Gjort en klassresa

Föräldrarna Elvi och Birger von Brömssen tillhörde arbetarklassen trots att faderns efternamn tydde på ett adligt förflutet. Tillsammans med föräldrarna och tre bröder bodde Tomas i en mindre lägenhet i stadsdelen Lunden, Örgryte.
-Det är en klassresa jag har gjort. Tidsandan som jag växte upp i förmedlade känslan att allt är möjligt för vem som helst. Föräldrar från arbetarklassen fick möjlighet att låta sina barn studera, vilket blev fallet för mig.
Fadern Birger var rockvaktmästare till en början, men öppnade senare en ramaffär.
-Det passade honom väldigt bra då han själv målade tavlor. Men han var inte bara konstnär, han var också en fantastisk historieberättare. För oss barn berättade han sagor och illustrerade dem. Favoritsagan var ”Andra gången jag var i Afrika”.
I själva verket hade fadern aldrig varit i Afrika, men med hjälp av fantasins värld berättade han om sina resor dit och tecknade Tomas och hans bröder i sagor tillsammans med palmer, savanner och vilda djur. Han porträtterade även barnen flitigt i målningar eller fotografier.
-Mitt hem är fullt av tavlor som min pappa har målat. Han verkade aldrig tröttna på att måla av mig eller mina bröder, så vi finns i hundratals upplagor. Kanske är det utställningen som min pappa drömde om på dödsbädden som nu befinner sig i mitt hem.
Modern Elvi tog realen med ambition att bli lärare, men blev hemmafru.
-Det var en stor sorg för henne att hon inte blev lärare, och kanske var det hennes drömmar om läraryrket som fick mig att vilja studera vidare.
Möjligheten att bli något annat än fabriksarbetare lockade.
-Min fröken bar genomskinligt, blankt nagellack och luktade gott kaffe.
Men en rullbandspelare i plast med inbyggd mikrofon i sällskap med klasskompisen Sten Björkander visade sig vara roligare än studierna och Tomas fick gå om ett par klasser innan han tog studenten.
-Tillsammans gjorde vi program bestående av långa  intervjuer med olika karaktärer.  Nästan som radioteater.
Klasskompisarna fick ta del av banden och Tomas upptäckte att de tyckte han var rolig.

Imponerade på juryn

1965 sökte Tomas in till scenskolan i Göteborg utan framgång. Året därpå blev han däremot antagen i Malmö och fick juryn att tappa hakan för sina improvisationer. I början av 70-talet spelade han med Unga Teatern i Malmö och medverkade i några TV-produktioner för att återvända till hemstaden 1973 där han blev engagerad vid Göteborgs stadsteater och senare vid Folkteatern.
-Man kan undra var uttrycksbehovet hos mig har kommit ifrån, men det är så otroligt roligt att stå på scen. Min första revy öppnade en ny dörr och jag fick ta fullt ansvar. Istället för att få en roll i en föreställning tilldelad är det jag som ska se till helheten, men även till detaljer, dekor och rekvisita. För mig har det aldrig funnits en drömroll jag strävat efter att få, men om det skulle ha funnits en sådan roll är det nog att få spela mig själv, som jag gör nu. Det finns en närvaro som är unik, något äkta och levande i en egen revy och jag är tacksam att få göra detta och möta publiken på detta sätt.
Tomas första revy blev en succé som spelades i över ett års tid i Göteborg, följt av spelningar i Stockholm och Oslo. Sedan blev det Tomas revy II & III som också den blev en stor framgång. Det återstår att se om detta verkligen är Tomas sista revy och farvälföreställning.

 

Namn: Tomas von Brömssen
Yrke: Skådespelare och underhållare
Ålder: 72 år
Bor: I hus i västra Göteborg
Familj: Hustrun Dorte Pedersen och dottern Johanna från första äktenskapet med Eva
Aktuell med: Tomas sista revy på Intiman

 

Oväntade händelser i Tomas liv:

  • Spelade klarinett på Håkan Hellströms konsert på Ullevi 2014 inför nästan 70 000 åskådare

 

Nyckelroller/minnesvärda roller:

  • Skrothandlarsonen Herbert i Albert och Herbert 1976 och Albert och Herberts julkalender 1982
  • Uppmärksammad Peer Gynt på Folkteatern i Göteborg 1986
  • Guldbagge för sin roll som Stig i Bo Widerbergs film Lust och fägring stor 1995
  • Återförening med Sven Wollter i Påklädaren på Göteborgs Stadsteater 2011
  • Guldbaggenominerad för bästa skådespelare i Ormens väg på Hälleberget, regi Bo Widerberg

 

Motspelare:

  • Sten-Åke Cederhök (Albert och Herbert, Vildanden, Sommarkvetter)
  • Stellan Skarsgård (Vildanden, Ormens väg på Hälleberget)
  • Ulla Skoog (revyerna Rent under och Fritt fall)
  • Povel Ramel (Kolla klotet, Lorensbergsteatern i Göteborg och Cirkus i Stockholm)
  • Sven Wollter (Teaterföreställningen Påklädaren och filmen Mannen från Mallorca)

Kajsa Ingemarsson

by

Kajsa Ingemarsson på Långholmen i Stockholm
Kajsa Ingemarsson förlorade sig i framgången

Mitt i den framgångsrika karriären blev författaren Kajsa Ingemarsson utbränd. Hon började omvärdera sitt liv och fick en ny inriktning på författarskapet. Boken Modern mystik- den dolda vägen till inre klarhet inspirerar oss att utforska livets mysterium och söka efter en större mening.

-Som ett darrande löv var jag. Under flera dagar hade jag förberett mig inför min prestation på Bokmässan i Göteborg 2005, i samband med lanseringen av min fjärde bok Den ryske vännen, och försökt tänka ut vad som förväntades av mig i rollen som den framgångsrika författaren jag var.
Flera framträdanden, seminarier, intervjuer och fotograferingar var inplanerade. Den stora mässhallen skulle fyllas med sorl, entusiastiska besökare och hungriga bokslukare.
-Samtidigt så kände jag att det fanns ett stort glapp mellan den bild som fanns av mig utåt och den person som jag innerst inne var. Jag är en person med ett stort behov av att vara ensam och reflektera, men det fanns ingen tid för det under de där hektiska åren och jag tappade bort mig själv i stressen.
Omständigheter hon inte kunde kontrollera, styra eller förutse ökade pressen, och kvällen innan mässan blev Kajsas man irriterad över hennes stress och snäste lite plötsligt.
-Incidenten var den lilla droppen som fick bägaren att rinna över. Jag föll bokstavligen ihop på golvet och bara grät. Mer behövdes inte. Lasse försökte trösta, men något hände där och då som tog mycket lång tid att reparera, men som också ledde mig in på nya vägar.

Gränsen var nådd

Dagen efter reste Kajsa som planerat till mässan och genomförde det fullbokade schemat.
– En mardröm var det. Mellan varje framträdande bröt jag ihop under pauserna och grät.
Mitt i framgången och i det lyckade livet blev Kajsa utbränd och sjukskriven med diagnosen utmattningsdepression. Intensiva och långa arbetsdagar med skrivande och omfattande PR-arbete, samt inhopp inom radio och TV hade tagit ut sin rätt. En gräns var nådd. Stresströskeln var låg och utmattningsdepressionen gjorde henne skör. Balansen i hennes liv kunde rubbas av minsta lilla. Det som brukade ge henne energi kändes som en rad måsten eller punkter på en lång lista att klara av istället för att vara glädjefyllda.
– Nio månaders sjukskrivning krävdes för att jag skulle komma tillbaka till arbetslivet, fast tillbaka på ett annat sätt. Det var en jobbig tid, men jag blev påmind om varför jag skrev. Att det inte handlade om yttre framgång och bekräftelse. Lusten att skriva och längtan efter att utrycka mig var det viktigaste.
Kajsa kom i kontakt med en längtan att livet var mer än allt det där yttre eller det materiella.
-Svårigheter och mörker kan vara en möjlighet att få kontakt med vår ursprungliga kraft och styrka, vårt inre.
Sjukskrivningen med tid för reflektion och återhämtning bidrog till att Kajsa började omvärdera sitt liv och val.
Genom att sakta ner tempot och gå inåt i tankar och sinne kunde Kajsa hitta tillbaka till sin inre röst och sin inre kraft som hade en helt annan agenda, än att till varje pris prestera.
-Jag vill hellre vara lycklig än lyckad. Suget efter framgång och materiellt överflöd leder ingenstans, så länge vi inte har ett högre syfte med vårt mål. Idag har jag kontakt med det syftet, det hade jag inte för femton år sedan.

Lita till intuitionen

Att vara perfekt för Kajsa har ingenting med yttre förutsättningar att göra, även om hon fortfarande har kvar sina modelldrag från tidigare modellkarriär. De höga kindkotorna och den vackra profilen blir framträdande av den kortklippta frisyren.
– Perfektion är ointressant för mig. Hemligheten bakom lycka ligger istället i acceptans och i att känna att du gör ditt bästa för att bidra med det du kan och brinner för.
När Kajsa talar om sin mysiga skrivarlya där hon skapar sina verk skiner hela hennes ansikte upp och de smaragdgröna ögonen tycks glittra likt ändlösa oceaner. Hennes glädje sprids i rummet och det är lätt att förstå att hennes ord, upplevelser och böcker inspirerar läsare att skriva tacksamma brev till henne.
-De fina breven från mina läsare gav mig energi och kraft att ta klivet fullt ut och skriva om min erfarenhet och mina upplevelser av hur vi kan ta tillvara på vår kreativitet och förverkliga våra idéer och drömmar. Alla mina böcker är skrivna utifrån en glädje och i början var det historier som bar fram det jag ville säga.
De senaste böckerna kan ses som en mjuk vägledning till en högre medvetenhet och kreativitet.
-Genom vår medvetna skaparförmåga kan vi styra vår utveckling mot positiva upplevelser, meningsfullhet, livsglädje och magi. Vi har det i oss naturligt, men har på olika plan blivit avtrubbade. Jag vill ge den moderna människan verktyg och självförtroende att lita till sin intuition. Du vet själv bäst och om du litar till din inre röst kommer du göra det du mår bra av och utveckla din potential.

Tror inte på Gud

I Modern mystik- den dolda vägen till inre klarhet inspirerar Kajsa oss att söka en djupare mening med livet, och en samhörighet med det som finns omkring oss.
– Jag tror inte på Gud i någon religiös bemärkelse, men jag vet att jag existerar i ett sammanhang som är oändligt mycket större än jag själv, och att den oändligheten sträcker sig åt alla håll i både tid och rum. Livet är ett underbart mysterium.
Idag väljer Kajsa noga vad hon lägger sin tid på.
-Känns det inte rätt i min mage så tackar jag nej. Det är viktigt att aktivt välja bra saker i sitt liv.
Kajsa trivs med att bo i storstan tillsammans med sin man och två barn.
-Men det skulle aldrig gå utan lantstället och möjlighet till stillhet. Ibland åker jag ensam ut till stugan, lagar god mat och tänder brasan i den öppna spisen. Att sitta soffan med ett par doftljus tända och en rykande kopp te i handen när vinden blåser kallt ute är mysigt i sin enkelhet. Långa promenader ute i naturen ger min kropp energi och en chans att återhämta sig. Att bo i staden tar kraft och jag undviker helt city. Jag månar om min känslighet och stadsmiljön gör mig lätt avtrubbad med alla sina intensiva intryck.
– Min katt visar så tydligt på ett alternativt leverne till ekorrhjulet och punkter som måste prickas av. Hon äter och sover, gosar, busar och jagar. Ingen stress där inte.
-Det som driver oss människor i motsats till djuren är ju viljan att utvecklas. Jag vill uppleva nya saker, fördjupa mig i saker jag inte förstår eller känner till.

Kärleken till familjen

Kajsa reser gärna till nya platser och har gjort flera långa resor på egen hand men även som föreläsare på inspirationsresor.
-Nya platser väcker nya sidor hos mig och jag får även energi eller kraft från en plats. Att träffa själsfränder och inleda diskussioner med dem är oerhört inspirerande. Sammankomster med rätt människor kan aktivera visdomar inom oss.
Kajsa uppskattar även att komma hem till sin jordnära man och deras två härliga barn.
-Min familj ger mig en stabil grund att komma tillbaka till och jag tycker väldigt mycket om vår vardag trots att jag ibland lämnar den.
Kajsa betonar hur viktigt kärleken till familjen är för henne.
-Även om jag känner mig omfamnad, omhändertagen och trygg av en större kraft som vägleder mig i livet är det lika viktigt med den mänskliga kärleken. Att få visa och ta emot omsorg, omtanke och ömhet från dem som står mig nära. Om vi inte får dela livet med andra upphör det att vara meningsfullt.
Avslutningsvis berättar Kajsa om bilden som pryder omslaget på boken där två händer håller i ett ljus, en gnista.
-Den där ljuset är meningen med alltihop. Det är när jag kan lyfta fram min egen gnista och koppla den till ljuset som finns omkring mig, som jag finner modet att gå bortom min trygghet och bekvämlighet. Då kan jag utforska livets mysterium och min egen oändliga potential.

Jonas Karlsson på Södermalm

by

Skådespelaren Jonas Karlsson
Komedidebut för Jonas Karlsson

I höst ser vi Jonas Karlsson, 44, som pojkbandsstjärna i nya komediserien ”Boy Machine” i TV-rutan, men han är också dubbelt aktuell som bedragare. Dels med nya novellboken ”Jag är en tjuv”, men även i huvudrollen som skurk och ledare för ett gäng banditer i komedin ”Ladykillers” på Oscarsteatern i Stockholm. Skådespelaren möter upp på en kall och blåsig uteservering på Södermalm, ett par kvarter från familjens bostad. Han är pålitligt punktlig och ter sig lika förtroendeingivande som förväntat. Han är propert välrakad och har på sig en diskret och sober kavaj. Endast hans vinröda Dr Martens hintar om de punkdrömmar han en gång hade.
-Det är nog inte skurken i sig som är lockande utan att jag har längtat efter att göra en ren komedi, berättar Jonas. Det svänger så härligt med de snabba replikerna och det humorfyllda manuset.
Jonas som tillhör Dramatiska Teaterns fasta ensemble och har drygt ett dussin uppsättningar bakom sig är van vid klassisk teater.
-När jag spelade mot Robert Gustavsson i ”Rain Man” för ett par år sedan fick jag prova på komedin och det gav mersmak.

Spänning och humor

Mycket hårt jobb ligger bakom det faktum att det är roligt på rätt ställen i föreställningen. I ”Ladykillers” hyr ett gäng skurkar ett gästrum hemma hos en gammal änka för att planera en kupp och råna en bank. Änkan förstår snart att det inte står riktigt rätt till med Jonas karaktär professor Marcus och hans kumpaner som utgett sig för att vara en respekterad stråkkvartett. Hennes liv svävar nu i fara. I rollerna förutom Jonas spelar Leif Andrée, Suzanne Reuter och Johan Rheborg.
-Tempot och tajmingen är oerhört viktig i en ensemble och i komedin ställs allt på sin spets, förklarar Jonas. Det känns tryggt och kul att spela tillsammans med dessa komediveteraner.
En av skådespelarna, Leif Andrée, är det extra roligt för Jonas att spela tillsammans med.
-Min första praktik var på Teater Galeasen och jag spelade mot Leif i Lars Noréns pjäs ”Rumäner”, 1997, på Plaza, berättar Jonas. Leif är en stor skådespelare, men framför allt är han en klok, varm och generös människa.
Jonas studerade vid Stockholms Teaterhögskola mellan åren 1994 och 1998.
-Scenskolan och den årskull som jag gick i var bra, men det var först när jag kom på praktik som jag verkligen förstod hur jag kunde använda mina kunskaper praktiskt. Även om det finns olika åsikter om vad som egentligen var mitt genombrott, var det nog just min medverkan i pjäsen ”Rumäner” som för mig innebar en brytpunkt. Plötsligt förstod jag vart jag ville i mitt skådespeleri.

Tidig karriär

Jonas växte upp i ett medelklasshem på Värmdö, i Stockholms län. Då hans bror var fem år äldre och föredrog att vara med jämnåriga, ser Jonas sig som ett typiskt ensambarn som tillbringade mycket tid för sig själv. Han kunde promenera i skogen eller sitta och rita på sitt rum under långa stunder.
-Allt jag ville ha ritade jag, till exempel en synth eller en saxofon. Så småningom började jag göra illustrationer till dikter och berättelser som jag hade börjat skriva ner. I fickan hade jag alltid en anteckningsbok och jag hade tillgång till ett rikt fantasiliv och skogen var mitt äventyrsland.
Han började på Miniteatern och fick sin allra första filmroll som barnhemsbarn i Olle Hedboms ”Rasmus på luffen”, 1981, med Allan Edwall i huvudrollen.
-På låg- och mellanstadiet körde jag och min kompis Per samma sketch om en mamma och en pojke varje fredag på roliga timmen. Även om vi kanske inte var så roliga, så var det i alla fall något som gjorde att vi fortsatte spela samma sketch och våra klasskompisar fortsatte skratta med oss.
Det var också med Per som Jonas lekte musiker och tillsammans spelade de i ett punkband och framförde Sex Pistols-låtar inför publik, nämligen Pers familj och middagsgäster.
-Under en period ville jag bli musiker och spelade senare i ett rockband, nämner Jonas.
På Södra Latins teaterlinje stod det klart för honom att det var skådespelare han ville bli.
-Det här är det jag ska göra. Jag hade hoppat av ekonomlinjen vid Nacka gymnasium och kände verkligen att teater var roligare än någonting annat.
I Sveriges Radios Sommarprat 2005 berättar Jonas ”Det modigaste och finaste man kan göra är att ställa sig på en scen inför främmande människor och berätta något om livet eller om oss”.
-En bra skådespelare ställer sig frågorna ”Hur skulle jag hantera detta?” och ”Kan jag känna igen mig eller hämta något från liknande omständigheter i mitt eget liv?” samt grundar skådespeleriet i riktiga känslor, säger Jonas.

Lust att skriva

Drivkraften, lusten och passionen för sitt yrke har tagit Jonas till många roller, karaktärer och scener. Vid en punkt tog skådespeleriet en alltför stor plats i livet. Parallellt hade han jobbat med både film och teater under en lång period i ett högt tempo.
-Jag behövde vila och tog därför tjänstledigt ett år från Dramaten för att skriva. Nuförtiden tar jag med jämna mellanrum ledigt från teater, film och TV för att ägna mig åt författarskapet och det är en kombination jag trivs väldigt bra med.
Debuten som författare kom 2007 med novellsamlingen ”Det andra målet”.
-Steget mellan skådespeleri och författande är inte långt. Båda konstformerna handlar om att berätta och att få människor att mötas eller lära sig något nytt om sig själv eller andra. Skillnaden är framför allt att när jag skriver så är jag ensam när jag berättar jämfört med på teatern eller inom tv och film där vi är flera människor som ska komma överens och arbeta tillsammans i berättelsen.
I skrivandet bestämmer Jonas själv och har inrett en egen skrivarlya för ändamålet.
– Mina läsare förklarar för mig hur de tolkar novellerna och undrar om de har rätt. Men jag har inga svar eller något facit. För mig är det fint om läsaren själv ”gör” boken och beroende på personlighet läser in olika aspekter.
Längtan att kommunicera och lusten att berätta driver honom.
-Jag får energi av att skriva eller berätta historier och spela roller. Som person är jag ganska långsam av mig, så den långsamma formen av kommunikation inom teatern passar mig utmärkt, liksom skrivarprocessen. Att undersöka hur saker ligger till eller kan twistas till ett varv tycker jag är spännande och utvecklande.
Att ligga på sofflocket är inte Jonas melodi.
-Det handlar om möjligheter och de vill jag inte kasta bort utan istället ta tillvara på och förvalta på ett bra sätt. Min ledighet vill jag känna att jag har förtjänat och efter en lång föreställning kanske jag kan unna mig lite ledighet och exempelvis lyssna på musik. Det finns ingen brist på saker att göra när jag är ledig, då vi är en stor familj med tre barn.Jonas tycker om att promenera i den pulserande storstaden.
-Då känner jag att jag är en i mängden men samtidigt är en del av något större. Jag tycker om att ha mycket människor omkring mig samtidigt som jag gillar att få vara ensam och anonym mitt i den där mängden människor. Jag känner mig tacksam och privilegierad att vara mitt i livet.

Förebilder i livet:

  • Allan Edwall- en bra och mångsidig skådespelare som kunde blanda roliga saker med det allvarliga som dessutom skrev böcker, manus och texter.
  • Stina Ekblad- som bland annat har lärt mig att arbeta med text och hur man kan jobba med vers.
  • Keve Hjelm- professorn på Scenskolan som talade så fint om skådespeleri och visade metoder för att nå dit man vill.

Omvälvande händelser:

  • Att få barn och bli förälder med det ansvar det innebär för någon annans liv.
  • Insikten att passionen för sitt yrke kan bli för stark och nödvändigheten att dra en gräns.

Oväntade händelser:

  • Det är en del av charmen med mitt jobb att jag ibland hamnar i roller eller situationer -där jag verkligen tänker och undrar ”Hur hamnade jag här?” Till exempel i TV-produktionen Boy Machine som handlar om ett pojkband som ska återförenas. Som liten pojke imiterade jag och min vän punkbandet Sex Pistols och punken ligger ju långt från pojkbanden.

Yrke: Skådespelare, dramatiker, författare och regissör
Ålder: 44 år
Bor: På Södermalm i Stockholm
Familj: Frun Hanna Holmquist Karlsson, 43 och de gemensamma döttrarna Julia, 14, Sofia, 10 och Cecilia, 7 år

Roller i urval:

Teater:
Woyzeck, I väntan på Godot, En midsommarnattsdröm, Rickard III, Råttfångaren, Mäster Olof, Rain Man, Fanny och Alexander, Hamlet

Film:
Hans och hennes, Cockpit, Hallonbåtsflyktingen, Livet är en schlager, Miffo och Detaljer

TV:
Gustav IIIs äktenskap, En pilgrims död, Rederiet och Julens hjältar

Kuriosa:
Guldbagge i kategorin bästa skådespelare för sin roll i Detaljer

Noveller:
Jag är en tjuv, Det andra målet, Den perfekte vännen, Spelreglerna, Rummet och God Jul

Robert Gustafsson- Sveriges roligaste man

by

Robert Gustafsson
Han älskas av publiken och har flera gånger utsetts till Sveriges roligaste man. Läs mitt reportage från Året Runt nummer 30, 16 juli 2015.

Robert Gustafsson trivs när tempot är högt

Dags för sommarfars i det gröna med Robert Gustafsson, 50. Ljuset ändras i styrka på scenen i takt med att solens strålar blir varmare i tonen och faller över den förväntansfulla publiken. Kvittrande fåglar hörs från fruktträden och från de prunkande bärbuskarna tillhörande den pittoreska gården som är inringad av ett rött träplank. Den idylliska småstaden Kalmar är utsedd till den bästa sommarstaden 2015 och kom på andraplatsen 2014. Säkert har komikern och skådespelaren Robert Gustafsson, 50, bidragit till att folk vallfärdar hit, sydöstra Småland, på somrarna.
-För åtta år sedan startade jag tillsammans med Peter Dalle och Vicky von der Lancken Krusenstiernas teater, berättar Robert. Varje sommar bjuder vi på föreställningar under bar himmel.
Robert går ut på scen i andra akten och den blandade publiken bestående av turister och smålänningar vrålar snart av skratt.
-Det är så roligt att spela på Krusenstiernska och även väldigt idylliskt lantligt. Det tycker nog besökarna också som ofta är återkommande.
Sommarens föreställning ”Tresteg i snedsteg” utspelar sig i 60-talets Kalmar och trassliga relationer, kärleksaffärer och snedsteg står i fokus.
-Men ett korthus byggt på lögner raseras lätt vid minsta påfrestning utifrån, avslöjar Robert.
Roberts karaktär i sommarfarsen är korrekt och till viss del moraliserande, samtidigt som han är besvärlig och vill reda ut saker.
-För mig är det kul att spela i en fars igen där tempot är högt och dialogen rapp.

Jantelagen är starkt rotad i Robert

Sedan 1980-talet har Robert roat oss och flera gånger blivit utsedd till Sveriges roligaste man. Han blev legitimerad skådespelare genom att gå Scenskolan i Göteborg, även om han satte upp flera revyer i hemorten Skövde och också genomförde flera TV-produktioner under skoltiden. Första uppdraget för TV var ”Skrotnisse och hans vänner” där Robert var Skrotnisses son Kalles röst och sedan spelade han Björnes kompis i ”Björnes magasin”. Genombrottet kom med TV-produktionen ”I manegen med Glenn Killing”, 1992, som senare blev en krogshow och sändes live från Berns i Stockholm.
– Jantelagen är dock så starkt rotad i mig att jag inte tillåter mig att tro att jag är Sveriges roligaste man. Det ligger en enorm skicklighet och lång erfarenhet bakom att vara rolig och att underhålla. Om jag kör en föreställning 30 kvällar i rad ska det vara roligt varje kväll och publiken som ser showen ikväll ska få samma valuta för sina pengar som de som såg den igår.
Robert ser sig hellre som skicklig än rolig och erkänner att han med sina 25 år som skådespelare och komiker har skaffat sig bred erfarenhet.

En tre år äldre bror föddes med ett hjärtfel

– I början var jag bara en liten valp. Högt skrek jag ”Se mig” och ”Här är jag”. Min attityd har förändrats i och med att jag nu syns och har gjort det så länge. Idag går jag igång på projekt som tycks omöjliga och konstiga. Ska man hålla på med detta 14 timmar om dygnet som jag gör gäller det att man känner lust till sitt yrke. Jag är ju arbetsnarkoman och vet inte riktigt vad jag ska göra med min tid om jag inte jobbar. Ta det lugnt och vara lycklig? Vad är det? Jag är ju lycklig när jag jobbar. Det finns inget som säger att man är lycklig om man är ledig?
2013 blev Robert hyllad och uppmärksammad för sin roll i filmen ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” och som den autistiske brodern i teateruppsättningen ”Rain Man” på Oscarsteatern i Stockholm.
-Får man skratta med eller åt någon som har en diagnos, undrar Robert. Detta var en nyckelroll för mig personligen då jag tillsammans med Jonas Karlsson undersökte det tragikomiska.
Föreställningen var seriös och allvarlig, men också rolig och tanken var att anhöriga skulle känna igen sig.
-Men som anhörig skrattar man inte på samma ställen som om man inte är anhörig, tror Robert som själv har personlig erfarenhet. Min bror Kristian föddes med hjärtfel och en störning, troligtvis orsakad av syrebrist vid födseln och han fick gå i en klass för gravt handikappade, trots att han inte var utvecklingsstörd utan snarare led av ett syndrom. Fastän det var han som var tre år äldre än jag, så var det jag som fick vara storebror. Den trilskande hjärtklaffen pockade hela tiden på uppmärksamhet och stor omsorg i hemmet.
Som barn var det svårt för Robert att hantera att brodern fick den största uppmärksamheten och han fick hitta och gå egna vägar för att bli bekräftad.
-När jag uppträdde på roliga timmen i skolan och mina klasskamrater tyckte att jag var rolig, var det ett sätt för mig att bli sedd.

Panikångest och kontrollbehov

Robert gjorde som nio-åring sin scendebut i skolan och gjorde en parodi på en gymnastiklärare på en soaré i skolan.
-Jag hade varit väldigt trygghetsberoende och mammig i fem-sex års åldern men lärde mig nu att stå på egna ben och ta ansvar och var nog ganska envis. Ville någon att jag skulle gå åt ett håll, så gick jag säkert åt det motsatta.
Karaktärerna har blivit många under åren. Robert hittar inspiration överallt och hela tiden i sin omgivning.
-Titta där! Den gamle mannen tvärs över gatan. Varför haltar han sådär? Brukar han promenera här? Bor han runt hörnet? Vad tänker han på just nu? Jag vill förstå hur andra människor tänker och varför.
För några år sedan gav Robert ut en självbiografi ”Från vaggan till deadline” i vilken han berättar om sin panikångest, sitt kontrollbehov, äktenskapsproblem och ständiga sömnlöshet som fick honom att börja ta en lugnande medicin, vilket senare ledde till ett tablettmissbruk.
-Skulle jag skriva en självbiografi så skulle den vara ärlig och ordentlig. Idag mår jag bra och det är på flera sätt skönt att ha fått min diagnos, tvångssyndrom, Obsessive-Compulsive Disorder, OCD, Jag vet att jag har kontrollbehov och att rutiner är särskilt viktiga för mig så att min kropp känner igen sig och blir lugnare. Har man ett inre kaos som jag har är det viktigt att bringa ordning i det yttre med desto mer ordning och reda. Det finns dock en kraft och en kreativitet i min diagnos som jag förvaltar och använder i mitt yrkesliv på ett positivt sätt, så jag är tacksam för min OCD.

Har instiftat ett eget kulturstipendium

Förra året instiftade Robert ett kulturstipendium, Guldnyckeln, för unga kulturarbetare i Skaraborgs län. Priset kommer att delas ut årligen och Robert bekostar stödet för stipendiet själv.
-Det är mitt sätt att föra vidare det arv och den anda jag som ung fick ta del av.
Robert fick som femtonåring låna nyckeln till både Kulturhuset och Stadsteatern i Skövde och komma och gå som han ville.
-Vilket gjorde det möjligt att göra allt som jag och min kompis Niclas gjorde- vi gjorde lokalradio, skrev intervjuer eller reportage om oss själva, fotograferade oss själva, gick till mörkrummet och framkallade bilderna och skickade in till tidningen. Det var också vi som delade ut tidningarna och jag försörjde mig själv redan som tonåring.
Förutom en summa pengar består priset också av en nyckel i brons som symboliserar att Robert vill bidra till att öppna dörren till en yngre generation som brinner för kultur i olika former.

  • Ålder: 50 år
  • Yrke: Komiker och skådespelare
  • Familj: Hustrun Lotta och de gemensamma sönerna Valentin och John.
  • Bor: I Stockholm och sommarställe i Kalmar

Roller vi minns

  • TV: NileCity 105,6, Percy Tårar, Parlamentet, I manegen med Glenn Killing, Gäster med gester, Time Out,
  • Teater: Arne Anka, Hotelliggaren, Rain Man, Zpanska flugan, Robert Gustafsson- 25-års jubileum
  • Film: Rolandz The Movie, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Fyra nyanser av brunt, Torsk på Tallin
  • Dansbandsturné: Rolandz

 Karaktärer vi älskar

  • Weiron i ottan
  • Den homosexuelle brandchefen Greger
  • Dansbandssångaren Roland
  • Fred Asp med illern Göran

Kuriosa

  • Mellan åren 1994-2013 deltog Robert i 18 av säsongerna på Allsång på Skansen med olika framträdanden
  • Robert var tävlingscyklist mellan 1975-80 och cyklade 15 mil fem gånger per vecka.
  • Robert är en känd imitatör. En av hans mest populära imitationer är av Speedwaystjärnan Tony Rickardsson

 Fascinerande personer för Robert

  • Morfadern var familjens spexare som klädde ut sig, tog hem folk och uppträdde
  • Pappan berättade roliga historier
  • Sten-Åke Cederhök- det var inte texten i sig som var rolig utan hur han berättade den
  • Ingemar Stenmark för sin vinnarskalle

 

Rolf Lassgård besöker min studio

by

Rolf Lassgård i fotostudio Jessica Lund Stockholm
Rolf Lassgård besökte min studio i Stockholm i våras för ett personporträtt till tidningen Allers som publicerades i nummer 15.

Jag har fler roller kvar att utforska

Snön yr och fastnar i den ljusa kalufsen. De eleganta stegen lämnar tjocka fläckar i snön på den vitklädda gatan med namnet Gävlegatan.
-Gävle. Här känner jag mig hemma, inleder Rolf och ler så generöst att han genast får de karaktäristiska skrattrynkorna vi ofta ser på den vita filmduken.
Den välkände och folkkäre skådespelaren Rolf Lassgård, 60, har just avslutat ett intensivt arbete på Dramaten. Tillfälligt befinner han sig i Stockholm, men rör sig flitigt mellan filminspelningspass i Oslo och drömska filmlandskap i Skottland. I april ser vi honom som den optimistiske slarvern Bjarne Nyman i Björn Olssons film ”Miraklet i Viskan”.
Filmen handlar om familjen Nyman som bor och driver en flyttfirma i Viskan vid Ljungan. Eftersom människor sedan länge flyttat från landsbygden in till tätorter, går firman dåligt. Rolf Lassgårds rollfigur Bjarne är gift med Malin, vars far startade flyttfirman en gång i tiden och fortfarande har mycket att säga till om, både när det gäller affärerna men även om dotters make.
-Bjarne är en varm person som går på smällar i livet, men har en förmåga att resa sig. Han älskar sin fru och även om han är naiv har han en stark positiv livssyn. Filmens huvuddrag är en släktskröna om små problem och gnabb i vardagen som har en tendens att bli väldigt stora och få oanade konsekvenser.
Den långa konflikten mellan Bjarne och hans svärfar bottnar i klassmotsättningar.
-Historien kom till när regissören passerade Ljungan och såg ett par män sitta i en eka mitt på ån och fiska. Björn Olsson tänkte då ”Vad sitter de och pratar om?”.
Från första början var det inte skådespelare Rolf hade siktet på. Även om man inte kan beskylla den unge herr Lassgård för att vara en slarver, så trivdes han varken i skolan eller att göra saker på ett bestämt sätt och kunde till exempel lämna in ett blankt papper på ett prov.

Drömde om att bli bonde

-Min mormor och morfar bodde i en liten by, Svedjelandet, bestående av sju gårdar, flera mil utanför Östersund. Det var där jag trivdes allra bäst och tillbringade en stor del av min uppväxt.
Rolf tyckte om djur och ville bli bonde, köra häst och hässja hö.
-Somrarna och loven var för mig kantade av frihet, men även en slags flykt från mig själv, skola, krav eller olycklig kärlek. Jag badade i sjön, fiskade eller lekte med tjejerna som bodde där och kunde kliva rakt in i en annan verklighet.
Flykten från den egna personen, eller snarare möjligheten att vara någon annan, har fortsatt intressera Rolf. Det är spännande att kunna kliva in i en annan värld, vare sig det handlar om en rollkaraktärs eller en regissörs värld.
-För mig är teater och skådespeleri förenat med en stark lustkänsla. Jag började spela teater för att det var så otroligt roligt och det har fortsatt i den andan. ”Om jag inte prövar kommer jag ångra mig resten av livet” tänkte jag efter att ha gjort den obligatoriska militärtjänstgöringen.
Rolf är mån om att behålla gnistan och kärleken till sitt yrke vid liv.
-Det handlar om att inte göra samma sak eller på rutin. Om jag filmat mycket kan jag verkligen längta tillbaka till teatern och scenen. Jag är innerligt tacksam för privilegiet att få arbeta och skapa tillsammans med andra begåvade skådespelare. Både möten med nya förmågor, men också med erfarna skådespelare uppskattar jag. Och att prova på nya saker.
Att få ett telefonsamtal med frågan att spela kvinna, närmare bestämt mamman Edna Turnblad, i en nypremiär på Chinateatern av den kultförklarade musikalen Hairspray från sextiotalet, var högst oväntat.

Högklackat och smink

-För mig som hela tiden söker utmaningar och gillar överraskningar var detta ett spännande projekt, men jag har nog aldrig varit på så hal is som då. Att börja gå i högklackade skor, sjunga och dansa i en specialsydd kvinnodräkt med mjuka och runda, kvinnliga former, uppsminkad och i peruk kändes ytterst främmande.
Snart hittade Rolf rätt i gestaltningen och lärde känna en tant med mycket smink.
-Edna är en kvinna som skäms för sitt utseende, men som förvandlas och blommar upp under föreställningens gång. Med sitt stripiga hår satt hon i logen och studerade förundrat de andra kvinnorna, men visste samtidigt att det var just hon som hade den vackraste klänningen att ta på sig under kvällen.
Rolfs karaktär hyllades av både publik och kritiker. Skådespelarkollegor berömmer ofta Rolf för hans förmåga att kunna vara både kraftfull och mjuk på scen eller under filminspelningar. Helena af Sandeberg har spelat mot Rolf flera gånger och beskriver sin motspelare som ”totalt närvarande, dedikerad och generös. Han bryr sig om alla och är en lika briljant människa som skådespelare samt väldigt rolig att tillbringa tid med”. Lia Boysen som spelar mot Rolf i ”Miraklet i Viskan” ser honom som den ”mest varma, omtänksamma och mångsidiga kollega hon vet”.
Medan film utspelar sig i nuet är det samma föreställning på teatern som spelas varje kväll. För att förbereda sig inför en teaterföreställning har Rolf en egen ritual och brukar hitta en promenad till scenen som tar honom in i karaktären han ska spela.
-Jag behöver också värma upp min röst och få känna att ”mitt instrument” är stämt. Att träffa mina kollegor innan är också betydelsefullt.
Rolf hämtar näring och får energi från publiken och gläds åt en fullsatt teatersalong.
-Att vara i ett sammanhang där man har roligt och utvecklas är en stor drivkraft för mig och som utvecklar mig som människa.
Den stora brytpunkten för Rolf var att komma in på Statens Scenskola i Malmö 1975 efter att ha spelat amatörteater under flera års tid i Östersund. 1982 startade han Folkteatern i Gävleborg.
-Vi spelade ”Den stora vreden”, en fem och en halv timmes lång föreställning vilken berättade Norrlands historia i sagans form. Det var ett nytt sätt att ge en föreställning, då vi kombinerade folkmusik, dans och skådespeleri. Flera teatrar har fortsatt arbeta på det sättet, så vi var banbrytare. Teatern är en skådespelares hem och jag är så tacksam för min bakgrund inom den fria teatern och det utvecklingsarbete vi kunde göra genom studier i andra länder och kulturer genom Folkteatern.

Mötte sin far

Karriären tog fart och rollistan är utförlig med flera kritikerrosade prestationer inom teater, film och TV-serier. Flera poliser eller kriminalare har vi också lärt känna. Rolf har spelat i flera filmer med temat okända barn och rollfigurer som får reda på att de har barn de inte känt till.
-Trots det har jag aldrig spelat min egen roll, karaktären som får en ny far.
I vuxen ålder fick Rolf veta att hans pappa inte var hans biologiska pappa.
-När jag spelade in ”Min store tjocke far” och fick flera frågor av journalister om förhållandet till min egen far svarade jag att det var gott, för så var det ju. Jag har alltid känt att jag haft en bra uppväxt, men kanske undrade jag, liksom andra barn, om min pappa verkligen var min pappa. Jag såg lite annorlunda ut än resten av min familj, så pusselbiten föll äntligen på plats för mig när jag fick insikten om att jag hade en annan pappa. Det var inte precis så att jag blev arg eller besviken utan mer en aha-upplevelse ”Jaha, men då förstår jag”.

Efterlängtat möte

Rolf träffade sin biologiske far för första gången när han spelade teater i Iggesund och hade bjudit in honom dit. Det var ett möte som var efterlängtat av dem båda.
-Innan föreställningen började gick jag ut i publiken och jag såg direkt vem som var min pappa. Utan att ha träffats hade jag utvecklat samma rörelser och mönster som han.
Idag har Rolf en bra relation med sin far och även sina nyfunna halvbröder. Livet berikades, trots att det hade varit bra tidigare. Sin egen fadersroll är han väldigt stolt över.
-Det som är viktigt för mig på riktigt är de små stunderna med familjen. Barnen har varit den stora höjdpunkten i mitt liv tillsammans med min fru Birgitta. Jag känner att jag har levt ett rikt liv i gemenskap. Nu är barnen stora och utflugna och vi ses inte så ofta, men bakom oss har vi fantastiska minnen av exempelvis misslyckade fisketurer eller sagolika julpromenader med sirlande snö i ansiktet, när vi verkligen haft tid att prata med varandra och umgås. Den starka kontakten med mina barn stärker tron att jag gjort något rätt.
Vid 59-års ålder gjorde Rolf debut på Dramaten i Stockholm i Mats Eks nypremiär av ”Utvandrarna”. Regissören sökte en mogen scenkonstnär till rollen och hoppades på att Rolf skulle tacka ja.
-Det har inte stämt med mitt schema tidigare, men det är naturligtvis fantastiskt roligt att stå på denna anrika scen inför utsålda hus. Jag tar alltid bakvägen in till mina arbetspass, men vid ett tillfälle gick jag in via den stora entrén och såg allt skinande guld och det marmorvita teaterhuset. Blir man uppbjuden till en sådan här fin dans, gäller det att tacka ja och njuta av dansen.
Rolf rör sig gärna till musik även om han inte kallar sig dansör.
-Musik är en källa till glädje och kan sätta mig i en stämning eller frigöra fantasin. Jag lyssnar ofta på musik samtidigt som jag läser ett manus. Allra bäst trivs jag nog, efter en lyckad arbetsvecka, hemma i Gävle och vid min skivsamling. Kanske har jag ett glas rött vin i handen och en ny platta att lyssna till.
Rolfs fru Birgitta är från Skåne och paret köpte ett sommarhus på Österlen efter att ha tillbringat flera somrar där, då de båda förälskat sig i det kulliga och böljande landskapet.
-Vyn kickar igång mig, men ger mig samtidigt ett lugn. Jag förknippar Österlen med avkoppling och återhämtning. Jag mår bra av att sätta spaden i jorden och för att senare återvända och se att det jag sått har vuxit.
Trots att pensionsåldern närmar sig har Rolf inga planer på att sakta ner tempot. Det glittrar till i ögonvrån.
-Så länge gnistan är där fortsätter jag. Det finns flera roller jag har kvar att utforska.

Mer om Rolf

  • Ålder: 60 år
  • Bor: I villa i Gävle
  • Familj: Hustrun Birgitta och barnen Ida, Hanna och Anton
  • Aktuell med: Björn Olssons film ”Miraklet i Viskan”Kuriosa: Utsedd till att vara en av Sveriges sexigaste män
  • Välkänd för rollen som kommisarie Kurt Wallander i nio filmer under 1994-2008
  • Höjdpunkter i karriären: Genombrottet inom film i ”Min store tjocke far” 1991, ”Jägarna” 1996, Oscarsnominerade ”Under solen” 1998, ”Efter bröllopet” 2006
  • Utmaningar/ minnesvärda roller: Mamman Edna Turnblad i musikalen ”Hairspray” 2009- 2010, Dramaten-debut som Karl-Oskar i ”Utvandrarna” 2014-2015

Sköna Helena af Sandeberg

by

Helena af Sandeberg fotograferad i Stockholm Helena af Sandeberg fotograferad på Kungsholmen
Den sköna Helena har förtrollat diktare och konstnärer under nästan tre tusen år. Jag har i modern tid och i det informationssamhälle vi lever i funnit min egen Helena och att hon har förtrollat mig är en underdrift. Ingen trist gråmulen dag är tråkig om man umgås med Helena af Sandeberg! Intervju för tidningen Året Runt.

Helena af Sandeberg

Skådespelerskan Helena af Sandeberg, 43, är aktuell i dramaserien ”Den fjärde mannen”, uppföljaren till populära ”En pilgrims död”. Helena spelar Jeanette Eriksson, en av polisens skarpaste och mest rutinerade polis. Jeanette är en sluten karaktär som är gift med jobbet och utan familj, jämfört med Helena som njuter mer och mer av familjelivet och väljer att jobba mindre.
-Jag älskar att vara någon annan ibland, utbrister en fräsch och rosenkindad Helena, trots att hon knappt har sovit en blund i natt.
Hennes nio månaders bebis, Ava, höll henne och maken Fredrik Lycke, 43, vakna hela natten med envis hosta. Fredrik har tagit Ava till vårdcentralen på morgonen och Helena svarar oroligt i telefonen när maken ringer för att tala om att allt är okej. Ett par tårar av lättnad rinner sakta ner för kinderna och Helena blir lugn och trygg igen. Allt är bra och Ava är i faderns goda vård.
-Att vara Helena är inte alltid roligt, berättar den eftertraktade skådespelerskan med en gedigen rollista inom både film, tv-serier och teater.

Hann inte säga farväl i tid

Helena oroar sig ofta, är rädd och rastlös. Det liv vi lever är så kort och våra val får konsekvenser som kan vara svåra att förutse. Film- och skådespelaryrket ger chansen att prova på flera liv, olika yrkesroller och livsval.
-I film eller på scen vet jag hur det slutar och det är skönt, även om det inte slutar så bra alla gånger. Som för exempelvis Anna Karenina, vars liv tog slut framför ett skenande tåg.
Samtidigt som Helena spelade den vansinnigt förälskade rollfiguren ”Anna Karenina” på Stadsteatern och parallellt jobbade med filminspelningen av ”Blondie” under 2008 fick hon hjärtklappningar, en allergichock, förlamning i händerna och sömnproblem.
-Det var som att min kropp gjorde mig sjuk för att jag själv inte kunde säga stopp eller nej till roller och till mitt arbete som jag älskar.
Kroppen sa ifrån och Helena sjukskrevs.
-Då fick jag dödsångest och tänkte på min son Alfred. Vem skulle förklara för honom att hans mamma dog för att hon jobbade för mycket?
Helena var fullständigt utmattad och ställde in planerade föreställningar för att vila och återhämta sig under tre månader. Hon började gå i terapi och att lyssna på signalerna från sin kropp.
-Jobb är viktigt men det gäller att inte köra på i alltför högt tempo. Familj och vänner är också värdefulla.

Omsorgsfulla val

Idag har Helena börjat jobba annorlunda och väljer mer omsorgsfullt hur hennes arbetsschema ska se ut.
-”Det fixar jag” brukade jag resonera kring jobb, men idag tänker jag ett steg längre, jag har lärt mig att säga nej.
Vägen tillbaka gick genom Helenas roll i Lasse Hallströms film ”Hypnotisören”, där hon spelar mot Mikael Persbrandt och Lena Olin.
-Lasse Hallström är en varm och generös regissör och i hans regi kände jag mig återigen trygg i mitt yrke.
Att ta vara på livet och vara ödmjuk inför livets bräcklighet lärde sig Helena tidigt. Modern fick bröstcancer när Helena bara var 12 år och en lång kamp för livet började men slutade i tragedi några år senare.
-Innan cancern kom till vårt hem hade jag trott att allt var möjligt, men tanken på att mamma kunde dö skapade både en rädsla för livet och en ångest inför döden hos mig.
Helena blev rädd att de som hon höll av skulle dö.
-Från min tidiga barndom har jag glada och lyckliga minnen tillsammans med mina två kärleksfulla föräldrar. Jag var en pojkflicka som älskade att spela fotboll på knastrande grusplaner och som ofta klättrade högt i träd. Skräckscenariot som sedan spelade upp sig skapade en skräck i mig att livet är livsfarligt och jag fick katastroftankar.
Helena föddes 1971 i Solna, Stockholm där hon även växte upp. Redan som barn drömde hon om att bli skådespelerska och njöt av uppmärksamheten hon fick för sina förställningslekar eller uppträdanden.
-”Du är bra och kan bli något” var löftesrika ord från pedagogen i en teatergrupp som Helena deltog i.

Går inte och väntar längre

De orden uppmuntrade henne att söka in till Södra Latins Teaterlinje och Helena blev antagen till utbildningen. Efter vidare skådespelarutbildning på Actors Studio i USA kom Helena tillbaka till Sverige 1996. Hon började jobba direkt i TV-produktionen ”Nudlar & 08:or” som ledde till flera och större roller inom TV, film och teater. Genombrottet inom filmen kom med i ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” 2005.
-Mammas död och sjukdomstid dessförinnan gav mig ett driv. Att veta att jag skulle kunna dö när som helst har gjort att jag velat göra mycket och ta vara på möjligheter. Jag har sett det värsta och det är att inte få vara med längre.
Moderns död innebar även en tillgång i registret som skådespelerska och Helena har nära till sina känslor och känslominnen. Privat värdesätter hon personer som står henne nära och har lärt sig att uppskatta de små stunderna i livet.

Började läka när hon blev mamma

-Min man Fredrik har verkligen fått mig att uppskatta vardagen. Det är så mysigt att sitta hemma runt köksbordet med familjen och äta spagetti och köttfärssås.
Paret träffades på en nattklubb i Stockholm.
-Pang sa det bara, utbrister Helena med ett stort leende. Vi började prata med varandra i slutet av kvällen och har inte slutat prata sedan dess. Fredrik är passionerad, underbar och sjunger bäst i hela världen. Ja för det gör han ju, understryker hon en extra gång och ler nu med hela ansiktet.
Paret gifte sig på Utö i Stockholms skärgård 2013 och har dottern Ava, som föddes i början av 2014, tillsammans.
-Fredrik är en fantastisk pappa och jag är stolt att berätta att vi har delat föräldraledigheten jämlikt. Vår relation är nära och stark och jag tycker att det är så roligt att vara en familj. Att i unga år ha förlorat min mamma har satt djupa spår i mig. Många sår började läka när jag själv blev mamma till min förstfödde son Alfred.
Helena visar stolt upp bilder på sina två vackra barn i sin mobiltelefon. Förstfödda sonen Alfred, 9, är gemensamt med exmaken och regissören Alexander Mörk-Eidem.
-Det gör mig lycklig att vara mamma och jag älskar att vara tillsammans med min familj. Inom filmteamet blir man ofta som en familj som delar samma mål, nämligen att filmen ska bli bra, men barnen och Fredrik är för mig den sanna och viktigaste familjen.
Även om Helena är en av de fåtal kvinnor som i sitt CV kan stoltsera med att ha kysst attraktiva skådespelare som Jonas Karlsson och Mikael Persbrandt på filmduken avslutar hon intervjun med en intensiv och innerlig blick och avslöjar:
-Min Fredrik, han är verkligen bra på att kyssas!

 Fem snabba med Helena

  • En av dina favoritfilmer? ”Eternal sunshine of the spotless mind” för att manuset är så vackert och för att Kate Winslet som har den kvinnliga huvudrollen är fantastisk.
  • Favoritregissör? Lars von Trier. En av mina absoluta favoriter är Dogville bland hans filmer, men jag gillar alla.
  • Vad är du rädd för? Det mesta. Döden och hundar. När jag var liten blev jag biten av en hund.
  • Dina tre bästa egenskaper? Snäll, tapper och lojal. Jag finns alltid där för mina vänner och står upp för dem.
  • Levnadsmotto? Våga allt och var snäll.

Karin Adelsköld i Vaxholm

by

Karin Adelsköld Vaxholm
I höstas träffade jag en kortklippt och cool Karin Adelsköld i Vaxholm och pratade om pms för tidningen Allers, artikel i nummer 5, 2015.

PMS gjorde mig till en rasande drake

Hon har blivit utsedd till Sveriges roligaste kvinna, men utanför scenen har familj och arbetskamrater fått möta en sida som var allt annat än trevlig. Karin fick raseriutbrott och gråtattacker utan att första varför. Efter åtta år i ovisshet fick hon till slut, med sin makes hjälp, rätt diagnos: pms.

Journalisten och komikern Karin Adelsköld, 41, gjorde slut med sin pojkvän exakt samma datum varje månad. Hon hamnade i konflikter, fick regelbundna raseriutbrott och gråtattacker.
-Det var en argsint drake som började husera i min kropp och mitt psyke en gång i månaden, berättar en kortklippt Karin med busiga lockar som sticker ut i nacken.
Den nya frisyren gör att hennes nyfikna ögon och varma leende framträder tydligare. Vredesutbrotten och aggressionerna togs ut på köksluckor, diskmaskinen och människor i Karins närhet eller arbetsliv. Från att ha mått bra och haft en härlig vardag levde hon nu med två veckors fullständigt kaos varje månad, utan att veta varför och hur hon skulle hantera humörsvängningarna och känslorna.
-Ingen i min omgivning, inklusive jag själv, förstod varför jag var så retlig och knäpp. Min dåvarande man och våra två barn kom i kläm.
Allers träffar Karin på Hotell Vaxholms lunchrestaurang i Stockholms skärgård. kastellet och hamnen är täckta av en svepande dimma. Karins raska och något försenade steg berättar att hon har en full agenda.
-Ikväll är det medlemsmingel för pms-förbundet i Gamla stan i Stockholm, berättar hon förväntansfullt. Jag ser väldigt mycket fram emot att träffa andra som liksom jag själv har problem med pms.
Pms-besvären utvecklades hos Karin vid 32-års ålder och just hade fött sitt andra barn.
-Läkarna trodde först att jag genomgick en förlossningsdepression efter att ha fött mitt andra barn, men det var mycket som inte stämde in på diagnosen. Framför allt var jag ju inte ledsen hela tiden, utan tvärtom glad och lycklig i perioder som, med facit i hand, sammanföll med menstruationen.
-Många kvinnor blir besvikna när de får mens, men för mig är det en dag värd att fira. Då blir jag äntligen mig själv och glad igen, förklarar Karin upprymt.

Två sidor

2011 utsågs Karin till Sveriges roligaste kvinna på Standupgalan, men utanför scenen fick familj och arbetskamrater möta en sida av Karin som var allt annat än rolig.
-Med min korta stubin var jag på krigsstigen och sökte aktivt konflikter. Jag kastade och tog sönder saker och uppträdde aggressivt. Efteråt fick jag skuldkänslor och kände djup ångest. Jag ringde upp dem som jag hade bråkat med och bad om ursäkt. ”Ledsen att jag skällde ut dig, egentligen var jag inte alls arg på dig.” Ofta kände jag mig dum, då jag inte alls förstod anledningen till mina utbrott.
Situationen blev ohållbar och humörsvängningarna okontrollerbara. Karin sökte professionell hjälp, blev sjukskriven för utmattningsdepression och genomgick flera utredningar.
-En desperat jakt på vad som drabbat mig inleddes. Var jag bipolär? Deprimerad? Hade jag blivit psykiskt sjuk som blev galen en gång i månaden. Samtidigt hade jag en riktigt bra vecka varje månad, förklarar Karin.

Sökte svar

Karin separerade från sin dåvarande man, men att leva ensam förändrade inte heller situationen till det bättre. Karin fortsatte söka svar på vad som drabbat henne. Efter en tid inledde Karin ett nytt förhållande, men trots förälskelsen och lyckan fortsatte Karins besvär och uppbrott i cykler. Försiktigt drog Karins nya pojkvän, Anders Wennerberg, 43, affärsrådgivare inom hälso- och sjukvård en slutsats: ”Kan det vara pms?”
-Anders konstaterade att vi gjorde slut samma tid varje månad, säger Karin. Han tyckte också det var konstigt eftersom vi var alldeles nykära.
Karin och Anders satte sig ner och jämförde sina kalendrar. Det var runt den 20:e varje månad som de alltid bråkade. Paret sökte svar på sina frågor, men ingen information fanns att hitta om pms. Karin fortsatte att besöka läkare och gynekologer samt provade olika mediciner och behandlingar. Efter åtta års ovisshet fick Karin äntligen rätt diagnos- pms med svårighetsgraden pmds.
-Vilken befrielse det var att äntligen ha ett namn på vad som orsakade mina humörsvängningar. Det är individuellt för varje kvinna vilken behandling som fungerar bäst och jag kan därför inte rekommendera annat än att ta kontakt med läkare och gynekolog som kan guida dig till rätt behandling.
För Karin var behandling med ett antidepressivt läkemedel ett stort framsteg för att börja må bättre, kombinerat med kunskap om pms och en handlingsplan.
-För mig har det hjälpt att vara ett team med min familj. När jag har Ppms väljer vi en enklare vardag och sänker kraven. Det kan till exempel vara att äta mackor istället för att laga middagar under några dagar i månaden.
Familjen har kommit på att kalla Karins pms för ”Draken”. ”Nu har Draken kommit” och då vet alla vad det handlar om.
-Liksom en drake sprutar eld och är arg gör jag detsamma. Barnen förstår att det inte är deras fel eller något som de har gjort som jag är arg på. Anders håller låg profil och låter mig ligga på soffan invirad i en gosig filt med mina gråtattacker. Ibland tar han ut barnen och låter ”draken” vara ifred och vila.
Karin har helt slutat att dricka alkohol. Hon motionerar och tänker på vad hon äter samt ser till att få en god sömn och undviker stress i största möjliga mån.
-Det gäller att ta till enkla knep för att förbättra vardagen. Att läsa på, diskutera med partnern, familjen och arbetskamraterna. I mitt arbetsliv har jag förmånen att i många fall kunna boka om möten, vilket jag ofta gör.
Karin har tagit kontroll över tillvaron och har stenkoll på sin menscykel.
-Under mina pms-dagar är det viktigt att jag skapar en fristad och vilar. Ofta undviker jag helt att umgås med vänner och bekanta då, säger Karin.

Långt ifrån ensam

Pms drabbar inte bara kvinnor utan är problematiskt för anhöriga, familj, vänner och arbetskamrater.
-Det är oerhört jobbigt att leva nära någon som har de humörsvängningar som jag hade, säger Karin. Oron och osäkerheten för mitt humör är ständigt närvarande. Anders har blivit väldigt lyhörd och känslig. Han märker att jag har fått pms innan jag själv gör det. Det kan han se på sättet jag skriver ett sms eller tonen i min röst när jag pratar.
När Karin förstod att hon var långt ifrån ensam om sina pms-sympton och fick ta del av andra kvinnors berättelser om liknande besvär, bestämde hon sig för att sprida den kunskap och de erfarenheter som hon hade samlat. Den 2 september 2014 startade hon Pms-förbundet som är en ideell organisation med ambitionen att vara ett forum för kvinnor med pms och anhöriga. Förbundet vill också erbjuda oberoende hjälp och stöd. Tips och råd ska samlas på den nystartade hemsidan. Planer finns att ge ut en medlemstidning och starta medlemsträffar, studiecirklar och seminarier.
-Vi behöver ta pms på allvar och öka förståelsen för besvär som drabbar så många kvinnor.

3 av 4 har symptom

  • 75 procent av Sveriges kvinnor i fertil ålder upplever pms-symtom. Pms är ett samlingsbegrepp för flera fysiska och psykiska besvär som kommer regelbundet veckan före menstruationen.
  • Till symtomen hör trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, humörsvängningar, ilska, gråt, oro och ångest. Kvinnor är olika känsliga för hormonförändringar. Ungefär 4 procent av alla som har mens lider precis som Karin av den allvarligare formen premenstruellt dysforiskt syndrom, pmds, vilket yttrar sig i mer uttalade psykiska symtom.
  • Diagnosen pms kräver att du uppvisar flera psykiska symtom som påverkar livet i så stor grad att du inte kan fungera i din vardag.

 

 

Marika Eriksson om pappans självmord

by

Sportjournalisten Marika Eriksson
Vissa reportage känns viktigare än andra att skriva. En pappa jag kände tog sitt liv för några månader sedan och lämnade främst fyra underbara barn i outgrundlig sorg och saknad. Intervjun med Marika Eriksson var stundvis tung och smärtsam, men samtidigt fylld av så mycket kärlek och tro på livet. Tack vackra, fantastiskt generösa Marika. Tillsammans vill vi belysa anhörigperspektivet. Här är Marikas historia som publicerades i Allas nr 6 2015.

Varför valde han döden framför mig?

Frågorna snubblade över varandra. Varför övergav du mig? Var jag ett dåligt barn? När Marikas pappa tog sitt liv dog även en bit av sjuåriga Marika.
Sportjournalisten Marika Eriksson, 44, bryter tystnaden kring sin pappas självmord.
-Jag vill med min berättelse och mina erfarenheter hjälpa andra att våga prata om självmord. Som drabbad anhörig är du inte ensam, trots att du har blivit övergiven.

 Hade anat det

”Tjugoåtta, tjugonio, trettio, trettioett…” Samtidigt som den spralliga, sjuåriga Marika Eriksson stod och räknade till hundra i ett hörn i trapphuset, hörde hon tunga steg i den grå betongtrappan. Hennes bästa kompis Marie, som bodde en trappa ner i flerfamiljshuset, hade efter bästa förmåga hittat ett nytt ställe att gömma sig på. Deras favoritlek var kurragömma. Stegen tystnade för att stanna framför Maries dörr och någon ringde på dörrklockan.
-Vi fortsätter att leka, sa Marika till granntjejen. Jag vet att det är mamma och farmor som kommer för att berätta att min pappa är död.
Den levnadsglada flickan med långt, vågigt och brunt hår samt utsvängda jeans som fått fläckar och revor från roliga och spännande äventyr, hade redan på förhand anat det fruktansvärda besked som nu skulle komma. Sedan en tid tillbaka hade Marika redan förstått att det skulle komma en dag när hennes mamma skulle berätta för henne att pappan var död.
-På något märkligt, intuitivt sätt visste jag att pappa skulle dö. Under det senaste levnadsåret blev han konstig. Frånvarande, kall och okontaktbar. Det var som ett skal som gick omkring hemma i lägenheten och inte alls en människa. En vålnad och inte min vanliga pappa.
En dag glömde pappan packa ner sin matlåda i väskan när han skulle gå till jobbet. Lådan i plåt stod kvar på diskbänken. Marika förstod då att något inte stod rätt till.
– När jag försökte se in i hans ögon och möta hans blick, så var det precis som att han inte var där längre. Han såg mig inte. Plötsligt kändes pappa som en främling. En man utan ett ansikte, trots att han hade samma drag och rynkor som min pappa. Det var väldigt obehagligt minns jag och jag kommer ihåg att jag tänkte ”Det här är inte min pappa längre”.

Övergiven och ensam

Fadern tog sitt liv 1977 och sedan dess har Marika dagligen brottats med frågorna som för alltid blir obesvarade: Hur kunde du lämna mig? Varför valde du döden framför mig? Ville du inte se mig växa upp?
-Den person som skulle älska mig mest valde att inte fortsätta att vara min förälder. För alltid kommer jag att bära med mig sveket från pappa. Han övergav mig när jag behövde honom som mest. Jag älskade honom så mycket. Samtidigt hatade jag honom för vad han gjort och jag var länge väldigt arg på honom.
Sveket är det som gjort mest ont och som har varit svårast att acceptera. Marika grät inte över sin fars död på hela fyra år. Det var först när hon i elva-års åldern besökte minneslunden som tårarna kom.
– Jag vägrade att gå på begravningen och jag hade heller inte besökt hans minnessten. En dag beslöt jag mig för att åka till minneslunden där hans aska var utspridd och en sten med hans namn på fanns. Först hittade jag inte stenen, men när jag läste hans namn så brast det för mig.
– I den stunden dog han på riktigt för mig och jag kände mig så fruktansvärt övergiven och ensam. Tidigare hade jag varit arg på honom för att han hade tagit sitt liv, men nu förvandlades ilskan till sorg och saknad.
-Till stenen började jag prata som om det var min pappa. Jag ville inte gå därifrån hem till tomheten och lämna honom. Satt där i flera timmar och kände hur mycket jag saknade honom.
-Jag skällde på stenen och ställde alla frågor som plågat mig sedan självmordet: Vad hade jag gjort för fel? Kunde jag gjort något annorlunda? Varför räckte jag inte till? Var jag inget bra barn? Hade det varit annorlunda om jag hade varit ett annat barn?
Frågor som Marika fortfarande går och funderar över.
-Det jobbiga är att jag inte vet vad han tänkte eller kände. Hade han ens några känslor? Plågan att inte få veta vad han tänkte på under de sista minuterna i sitt liv samt farhågan och risken att det inte alls var Marika som han tänkte på är smärtsamt för henne. Skuldkänslorna över att ha varit otillräcklig hänger ständigt över henne, liksom den djupa sorgen över att bli övergiven av en förälder.
-Skulle han vara stolt över mig och mina yrkesframgångar om han såg mig på TV idag? undrar Marika och får en vädjande glimt i blicken.
Sitt sportintresse fick Marika från pappan som idrottade mycket.
-Det var skidor, rullskidor, brottning och cykling. Vi joggade ofta tillsammans och jag gillade att titta på idrott eller att själv vara aktiv och röra på mig, berättar Marika.
Medan pappan tillhörde den lite mer tystlåtna typen, var Marika mer social och utåtriktad. ”Du som pratar så mycket, borde prata sport på radion” tyckte många i omgivningen. En målmedvetenhet väcktes tidigt hos Marika och idrottsintresset från pappan var en bidragande anledning till att Marika blev sportjournalist. Hon utbildade sig på Jakobsbergs folkhögskola och började 1997 arbeta på Radiosporten. Sedan tio år är Marika anställd på TV4, dessförinnan har hon i sin karriär hunnit med att jobba på Radio Stockholm, Radio Uppland, Svenska spel och TV3.

Inte vågat binda sig

-Det som driver mig är en nyfikenhet för människor och situationer. Som person är jag envis och yrkesmässigt målmedveten. Redan vid beskedet om pappas död bestämde jag mig för att inte göra som han utan ”Jag ska tycka om livet!”
Sedan dess har Marika kavat bestämt sig för att fylla livet med glädje och roliga saker. Sporten har alltid legat Marika varmt om hjärtat och hon förvaltar idrottsarvet från pappan väl.
-Min bakgrund har varit en drivkraft och källa till att vilja prova nya utmaningar. Hela tiden har jag haft en röst i mitt huvud som säger ”Du kan själv” och ”Du ska inte kasta in handduken” vilket har sporrat mig vidare.
Sorgen över att ha förlorat sin älskade pappa har vänts till en styrka i att klara motgångar och möta rädslor.
-Om jag som barn klarade av att bli övergiven av min förälder, så kommer jag att klara av mycket mer än vad jag någonsin tror. Som barn fick jag vara min egen förälder på gott och ont. Fördelen var att jag tidigt blev väldigt stark och trygg i mig själv.
Längtan att skaffa en egen familj har skjutits på framtiden.
-Jag har ej vågat skaffa barn, då jag varit rädd att såra eller göra ett litet barn illa. Mina egna erfarenheter av svek har påverkat mig både som barn och som vuxen, framför allt som tonåring. Jag har hela tiden levt för stunden och ej vågat binda mig.

Rädd att bli sårad

Att planera längre framåt i tiden än ett år i taget har känts omöjligt för Marika.
-Saker och ting kan inträffa som stjälper allt jag planerat eller önskat och får konsekvenser som är svåra att förutse.
Idag kan Marika skilja på sveket som handlade om hennes pappa och incidenter som handlar om helt andra människor, men det har inte alltid varit lätt.
-Kompisarna från tonårstiden tyckte ibland att jag betedde mig lite underligt. Jag kunde bli arg på saker eller personer, fastän det egentligen var min pappa som jag var arg på. Som tonåring var jag rädd att bli övergiven och sårad av pojkvänner. Hellre gjorde jag själv slut med dem, än att bli dumpad.
Marika tillät inte sig själv att bli kär och kunde lämna relationer väldigt tvärt och plötsligt.
– Jag bara drog och kunde inte förklara varför eller berätta vad jag varit med om. Så fort det blev allvar kom rädslan att bli övergiven.
Marika hade svårt att lita på andra och var misstänksam samt undvek alltför stora känslor.
-Många gånger kunde jag stänga ute personer från min omgivning. Det var svårt för mig när någon började komma mig nära. Jag klarade ju mig själv bra och var orädd inför att vara ensam. Det var ju att vara ensam som jag kände till bäst.

Redo för relation

Faran att involvera sig för djupt i en relation kunde innebära att bli sviken och övergiven igen.
-När jag hade chansen att välja, valde jag bort möjligheten att återigen bli sårad. Med pappa hade jag aldrig det valet.
Idag känner sig Marika lugnare och mer grundad i sina känslor. Av sina tidigare misstag har hon lärt sig att förstå och tolka olika känslor och situationer.
-Jag har accepterat att jag kan bli övergiven igen, samtidigt som jag vet att jag har erfarenhet och inre styrka att klara motgångar. Att bli sårad i vuxen ålder av en annan vuxen person är inte alls samma sak som att bli övergiven av den förälder man som barn är beroende av för sin överlevnad.
Marika har haft flera kortvariga förhållanden, men börjar känna sig redo för en längre och djupare relation.
-Ibland funderar jag på att börja dejta och träffa en man som kan dela det djup jag har inom mig. Även om jag trivs med att vara ensam har jag börjat bekanta mig mer och mer med tanken att vara två. Har denne man barn sedan tidigare förhållanden ser jag det bara som ett stort plus, avslutar Marika och ler lite nyfiket.

 Allt fler tar livet av sig

Antal självmord i Sverige ökar och inte sedan 1989 har så många tagit livet av sig som idag. Socialstyrelsens statistik för 2013 visar 1600 fall av suicid. Självmord beror aldrig på enstaka faktorer eller händelser. I många fall finns samband med psykisk sjukdom. Suicid kan förhindras!

Marikas råd till anhöriga/drabbade

  • Tillåt dig att gråta och sörja. Göm inte undan dina känslor.
  • Prata och ta hjälp och stöd av vänner och familj.
  • Klargör att det inte är ditt fel.
  • Acceptera att det var personens eget val och lösning på ett problem.
  • Acceptera och lär dig leva med det faktum att du har blivit lämnad.
  • Var öppen kring tankar om liv och död.

Marikas tankar om hur man ska bemöta drabbade

  • Våga fråga hur personen mår och närma dig ämnet.
  • Var lyhörd och visa att du finns där på något sätt.
  • Ta reda på var man kan få hjälp och information om suicid.
  • Prata om det som hänt.
  • Ge inte upp om du märker ovanliga signaler.

Det finns en nationell hjälplinje: 020 22 00 60

I akuta fall: Ring alltid 211

 

Nour El-Refai – våga prata om mobbning

by

Nour El-Refai
Nour El-Refai i tät november-dimma med Kungsholmen och Stockholm Stadshus som backdrop. Det är svårt att tro att coola och snygga Nour har blivit mobbad. Läs mer om varför det är viktigt att prata om mobbning nedan eller i min artikel i Allas nr 3, 2015 på sidorna 8-9 och 99.

De elaka kommentarerna knäckte mig

Nour El-Refai engagerar sig för utsatta barn. Hon vet hur det känns att vara utanför. Både i skolan och på jobbet har hon blivit mobbad.
Manusförfattaren, komikern och skådespelerskan Nour El Refai, 27, bryr sig om barn och ungdomar som är mobbade och har det svårt. Därför har hon valt att engagera sig i organisationen Friends och är nu en av deras ambassadörer tillsammans med förebilder som Agnes Carlsson, Sandra Beijer och Molly Sandén.

Gemensamt ansvar

-De utsatta kan inte alltid stå upp för sig själva, utan behöver någon som gör det åt dem, säger Nour, som själv haft en tuff uppväxt och varit utsatt för mobbning.
På låg- och mellanstadiet blev hon mobbad och lärarna på skolan visste inte hur de skulle ta tag i problemen eller förhålla sig till utanförskap.
-Jag har också varit mobbad och vet hur det känns. Förhoppningsvis kan mina erfarenheter och min röst hjälpa andra som upplever ett utanförskap idag. Att känna att man inte är ensam och att det finns möjligheter till en bättre tillvaro är hoppfullt, menar Nour.
En ambassadör på Friends hjälper till i kampen mot mobbning och för organisationens talan i olika sammanhang, på events och galor men även i sociala medier. Friends spelar också in filmer som berör mobbning och som visas upp på skolor. Filmerna ska hjälpa elever att själva stoppa mobbning.
-Det är viktigt för personen som blir mobbad att veta att det inte är fel på henne eller honom, konstaterar Nour. Som mobbad är man utsatt och ansvaret att ta tag i problemen ska överlämnas till en vuxen.
Nour tänker att ungdomar kan bli stärkta av att kända personer aktivt går in för att stötta och engagera sig mot mobbning.
-Mobbning är inte ok. Tillsammans behöver vi ta hand om varandra och inte exkludera någon. Vi har alla ett gemensamt ansvar att vara tillsammans trots olikheter.
Nour slog igenom med det egna humorprogrammet Raj Raj som sändes på TV4 under 2007 och är känd genom en rad olika humorproduktioner.  Idag är hon aktuell på radio i Morgonpasset på P3 och som krönikör i radioprogrammet God morgon världen i P1.

Mamma stöttade

Under julhelgen såg vi henne som konferencier på Moriska paviljongens julshow i Malmö med Loreen som huvudgäst. Det är svårt att tro att talangfulla och mångfacetterade Nour med vackert, lockigt hår och glittrande, nyfikna ögon har varit utsatt för kränkningar.
-I skolan, på låg- och mellanstadiet, sa de andra eleverna till mig att jag var ful och konstig, säger Nour.
Nour El Refai föddes i Tripoli, Libanon 1987, men kom till Sverige vid några månaders ålder. Tillsammans med sin kärleksfulla mamma och tre bröder växte hon upp i Eslöv och senare i Lund.
-Min mamma var ett stort stöd för mig. Hon peppade mig och frågade ”Vem sa att du är ful? Peka på henne i skolkatalogen. Men det är ju hon som är ful. Det är du som är söt och hon är bara avundsjuk!”
Nour förstod att hon inte tillhörde de söta och populära flickorna på skolan, men mammans ord fick henne att fokusera på andra värden. Trots utanförskapet behöll Nour sin självkänsla och byggde upp sitt självförtroende.
-Som mobbad skäms du oehört mycket och vill inte gärna visa för någon att du är mobbad eller utanför en grupp. Det är också för svårt och för tufft att säga ifrån. Någon annan behöver göra det. Någon som är större och starkare.
Nour minns olika trender och materiella saker som skapade gemenskap, men bara för vissa av barnen.
-Jag ville så gärna vara med i gänget och låtsades gilla hästar när de andra hade en hästperiod. Min dagbok hade ett omslag med hästar, trots att jag inte alls tycker om hästar.
-Min familj hade inte råd att följa alla trender och köpa den typen av gemenskap som det innebär att samla på olika saker. Ena dan kunde det vara att köpa bokmärken och byta med varandra, andra dan att prenumerera på en viss tidning. Mamma var ensam att försörja oss barn och under den tid det tog för mig att också få några bokmärken, var de andra barnen redan inne på en ny grej att samla på.

Hon var osynlig

Nour hade inte de ekonomiska förutsättningarna att vara med i gruppen som bytte saker med varandra och hamnade utanför gemenskapen eftersom hon inte hade de saker som de andra barnen hade. Ibland fick Nour vara med i gruppen, men oftast var hon både utan kompisar och mobbad.
-För det mesta var jag osynlig, men jag kunde få vara med på nåder om något barn ville straffa ett annat barn genom att leka med mig.
Under sommarlovet mellan mellanstadiet och högstadiet växte och utvecklades Nour och fick en söt, ung kvinnas kropp. När hon bytte skola blev hon snabbt en favorit bland de äldre killarna med status, som bestämde vilka som var coola. Nu blev Nour populär och det som tidigare varit fult och konstigt, blev attraktivt och coolt.
-Men det var ju exakt samma mössa som jag hade på mig. Förut var den ful, men nu blev den alltså cool. Jag var densamma, men statusen hade helt ändrats.
Som vuxen är det viktigt att vara en god förebild. Den mobbade är rädd för konfrontationen, så det gäller att vara försiktig. Verktyg i att hantera mobbning är viktigt. Friends är en icke-vinstdrivande organisation med uppdrag att stoppa mobbning. Visionen är ett samhälle där barn och vuxna växer upp i trygghet och gemenskap. Friends stödjer idrottsföreningar, skolor och förskolor. Lärare får utbildning i att hantera att elever är olika. Lärarna uppmuntras i att kunna se utanförskap och att hjälpa någon som befinner sig i utanförskap. Elever inspireras att bjuda in den som är utanför.
-Vi har alla ett gemensamt ansvar, menar Nour. Som förälder kan du se till att ditt barn leker med olika typer av barn. Är ditt barn ensamt kan du uppmuntra det att ringa till kompisar och fråga om de ska leka. Är ett barn utanför och du ser det som vuxen behöver du agera. Ta situationen på allvar. Kontakta lärare och skolan. Kalla till ett föräldramöte. Bjud in andra barn att göra aktiviteter tillsammans med dig och ditt barn.
Även i vuxen ålder har Nour blivit mobbad. Medan hennes manliga kollega Björn Gustavsson blev stjärna över en natt, blev Nour hårt kritiserad för sin medverkan som sidekicker till Kristian Luuk, i Melodifestivalen under 2008.
-Nu fick jag återigen höra att jag var ful. Dålig klädsmak hade jag också och jag var inte rolig. Man ville dra mig i håret ut från scenen.
Löpsedlarna och kvällstidningarna var fulla med ilska över att Nour inte var rolig. Flera artister, inflytelsefulla personer och skribenter uttalade sig negativt om hennes insats.
Hela landet hoppade på en 20-åring som fått en omöjlig uppgift, att under 30 sekunder intervjua nervösa artister i mellanakten.
-Mitt jobb i Melodifestivalen vara att lugna artisterna, inte att vara rolig, fortsätter Nour, som är förvånad över det tillåtande medieklimatet att hänga ut offentliga personer på det sätt hon själv upplevt.
Priset för att göra ett så roligt jobb som Melodifestivalen blev elaka kommentarer som fick alldeles för stora proportioner. Även om det var psykiskt jobbigt att ta del av feedbacken kände Nour att det var viktigt att fortsätta. Inte minst för att konsekvenserna skulle bli ännu jobbigare annars.
-Kommentarerna knäckte mig, men runt omkring mig fanns vänner och människor som gav mig kärlek. Att tänka på det som är viktigt och av värde i mitt liv gav mig energi.
Samtidigt som Nour blev mobbad i medier i samband med Melodifestivalen fanns det en liten fullsatt teater i Visby som uppskattade hennes show. De hyllade, jublade och skrattade åt hennes föreställning. Nour kände att hon var precis där hon ville och skulle vara.
-Som vuxen har du makt över ditt eget liv och kan forma det enligt dina egna värderingar. Det har du inte när du är liten och får en tillvaro tilldelad dig där du kan bli ett offer för omständigheterna.

Medvetna val

Nour tror att hon har blivit mer cynisk av att ha blivit mobbad som liten. Hon har lärt sig välja människor omkring sig som gör henne glad och stark och väljer bort de som kränker henne.
-Ibland är ensamhet bättre än sällskap, avslutar Nour. Men det är den självvalda ensamheten som är att föredra. Ibland har man inte det valet.

Våga prata om mobbning:

  • Ta reda på hur det är på ditt barns skola och hur de aktivt jobbar för att förebygga mobbning.
  • Uppmuntra ditt barn att leka med olika kompisar.
  • Ser du ett barn som ofta är ensam, sätt dig bredvid barnet och prata lite. Fråga om barnet vill följa med på en aktivitet.
  • Om det förekommer mobbning- agera! Berätta för ditt barn att det inte är något fel på den som blir mobbad och att vuxna på skolan behöver ta ansvar och ta tag i problemet.
  • Ta kontakt med andra vuxna, skolan och hjälporganisationer för en handlingsplan.