Kanelbullens dag, kladdkakans dag och för att inte tala om semlans dag med oändliga varianter på wrap, pizza, hamburgare. Härligt att vi har så många dagar tillägnade kakor tycker jag som är ett riktigt kakmonster. Tänkte föreslå en ny dag- minitårtans dag- Vad tror ni om det? Josephine Palm kan som ingen annan jag vet, skapa de sötaste, små minitårtor och bakelser. I inlägget ser vi två jobb som vi har gjort för Bakat och Gott. Jag älskar att fotografera kakor för även om jag är totalt oduglig som bagerska själv, får jag då ta del av den husliga, pyssliga och väldigt kreativa delen som bakning innebär. Efter ytterligare ett missöde i mitt kök, då jag fått tag i ett underbart recept på en god mjuk pepparkaka och följt det slaviskt, lyckades jag ändå fullkomligt missa den viktiga ingrediensen bakpulver och kakan föll genast pladaskt ihop när jag tog ut den ur ugnen. Den var vacker i två sekunder ungefär. Självförtroendet var inte på topp efter det misslyckandet i raden av andra köksmisslyckanden kan jag säga. Det ser så lätt och enkelt ut när Josephine gör sina konstverk, men jag om någon vet att det är en konst att baka kakor. Tur för mig att jag i alla fall är bra på att fotografera och har förmånen att göra det i mitt jobb som matfotograf. Marie Antoinette lär ha sagt åt det svältande franska folket i nöd av bröd: ”Har de inte bröd? Låt dem äta kakor istället”. Det kanske inte riktigt är så enkelt att köpa kakor istället för bröd om man har det fattigt, men jag instämmer helt i hennes filosofi: Mer kakor åt folket! Josephine ger på sin blogg recept och fortsätt gärna följa våra kakäventyr.

Vissa reportage känns viktigare än andra att skriva. En pappa jag kände tog sitt liv för några månader sedan och lämnade främst fyra underbara barn i outgrundlig sorg och saknad. Intervjun med Marika Eriksson var stundvis tung och smärtsam, men samtidigt fylld av så mycket kärlek och tro på livet. Tack vackra, fantastiskt generösa Marika. Tillsammans vill vi belysa anhörigperspektivet. Här är Marikas historia som publicerades i Allas nr 6 2015.

Varför valde han döden framför mig?

Frågorna snubblade över varandra. Varför övergav du mig? Var jag ett dåligt barn? När Marikas pappa tog sitt liv dog även en bit av sjuåriga Marika.
Sportjournalisten Marika Eriksson, 44, bryter tystnaden kring sin pappas självmord.
-Jag vill med min berättelse och mina erfarenheter hjälpa andra att våga prata om självmord. Som drabbad anhörig är du inte ensam, trots att du har blivit övergiven.

Hade anat det

”Tjugoåtta, tjugonio, trettio, trettioett…” Samtidigt som den spralliga, sjuåriga Marika Eriksson stod och räknade till hundra i ett hörn i trapphuset, hörde hon tunga steg i den grå betongtrappan. Hennes bästa kompis Marie, som bodde en trappa ner i flerfamiljshuset, hade efter bästa förmåga hittat ett nytt ställe att gömma sig på. Deras favoritlek var kurragömma. Stegen tystnade för att stanna framför Maries dörr och någon ringde på dörrklockan.
-Vi fortsätter att leka, sa Marika till granntjejen. Jag vet att det är mamma och farmor som kommer för att berätta att min pappa är död.
Den levnadsglada flickan med långt, vågigt och brunt hår samt utsvängda jeans som fått fläckar och revor från roliga och spännande äventyr, hade redan på förhand anat det fruktansvärda besked som nu skulle komma. Sedan en tid tillbaka hade Marika redan förstått att det skulle komma en dag när hennes mamma skulle berätta för henne att pappan var död.
-På något märkligt, intuitivt sätt visste jag att pappa skulle dö. Under det senaste levnadsåret blev han konstig. Frånvarande, kall och okontaktbar. Det var som ett skal som gick omkring hemma i lägenheten och inte alls en människa. En vålnad och inte min vanliga pappa.
En dag glömde pappan packa ner sin matlåda i väskan när han skulle gå till jobbet. Lådan i plåt stod kvar på diskbänken. Marika förstod då att något inte stod rätt till.
– När jag försökte se in i hans ögon och möta hans blick, så var det precis som att han inte var där längre. Han såg mig inte. Plötsligt kändes pappa som en främling. En man utan ett ansikte, trots att han hade samma drag och rynkor som min pappa. Det var väldigt obehagligt minns jag och jag kommer ihåg att jag tänkte ”Det här är inte min pappa längre”.

Övergiven och ensam

Fadern tog sitt liv 1977 och sedan dess har Marika dagligen brottats med frågorna som för alltid blir obesvarade: Hur kunde du lämna mig? Varför valde du döden framför mig? Ville du inte se mig växa upp?
-Den person som skulle älska mig mest valde att inte fortsätta att vara min förälder. För alltid kommer jag att bära med mig sveket från pappa. Han övergav mig när jag behövde honom som mest. Jag älskade honom så mycket. Samtidigt hatade jag honom för vad han gjort och jag var länge väldigt arg på honom.
Sveket är det som gjort mest ont och som har varit svårast att acceptera. Marika grät inte över sin fars död på hela fyra år. Det var först när hon i elva-års åldern besökte minneslunden som tårarna kom.
– Jag vägrade att gå på begravningen och jag hade heller inte besökt hans minnessten. En dag beslöt jag mig för att åka till minneslunden där hans aska var utspridd och en sten med hans namn på fanns. Först hittade jag inte stenen, men när jag läste hans namn så brast det för mig.
– I den stunden dog han på riktigt för mig och jag kände mig så fruktansvärt övergiven och ensam. Tidigare hade jag varit arg på honom för att han hade tagit sitt liv, men nu förvandlades ilskan till sorg och saknad.
-Till stenen började jag prata som om det var min pappa. Jag ville inte gå därifrån hem till tomheten och lämna honom. Satt där i flera timmar och kände hur mycket jag saknade honom.
-Jag skällde på stenen och ställde alla frågor som plågat mig sedan självmordet: Vad hade jag gjort för fel? Kunde jag gjort något annorlunda? Varför räckte jag inte till? Var jag inget bra barn? Hade det varit annorlunda om jag hade varit ett annat barn?
Frågor som Marika fortfarande går och funderar över.
-Det jobbiga är att jag inte vet vad han tänkte eller kände. Hade han ens några känslor? Plågan att inte få veta vad han tänkte på under de sista minuterna i sitt liv samt farhågan och risken att det inte alls var Marika som han tänkte på är smärtsamt för henne. Skuldkänslorna över att ha varit otillräcklig hänger ständigt över henne, liksom den djupa sorgen över att bli övergiven av en förälder.
-Skulle han vara stolt över mig och mina yrkesframgångar om han såg mig på TV idag? undrar Marika och får en vädjande glimt i blicken.
Sitt sportintresse fick Marika från pappan som idrottade mycket.
-Det var skidor, rullskidor, brottning och cykling. Vi joggade ofta tillsammans och jag gillade att titta på idrott eller att själv vara aktiv och röra på mig, berättar Marika.
Medan pappan tillhörde den lite mer tystlåtna typen, var Marika mer social och utåtriktad. ”Du som pratar så mycket, borde prata sport på radion” tyckte många i omgivningen. En målmedvetenhet väcktes tidigt hos Marika och idrottsintresset från pappan var en bidragande anledning till att Marika blev sportjournalist. Hon utbildade sig på Jakobsbergs folkhögskola och började 1997 arbeta på Radiosporten. Sedan tio år är Marika anställd på TV4, dessförinnan har hon i sin karriär hunnit med att jobba på Radio Stockholm, Radio Uppland, Svenska spel och TV3.

Inte vågat binda sig

-Det som driver mig är en nyfikenhet för människor och situationer. Som person är jag envis och yrkesmässigt målmedveten. Redan vid beskedet om pappas död bestämde jag mig för att inte göra som han utan ”Jag ska tycka om livet!”
Sedan dess har Marika kavat bestämt sig för att fylla livet med glädje och roliga saker. Sporten har alltid legat Marika varmt om hjärtat och hon förvaltar idrottsarvet från pappan väl.
-Min bakgrund har varit en drivkraft och källa till att vilja prova nya utmaningar. Hela tiden har jag haft en röst i mitt huvud som säger ”Du kan själv” och ”Du ska inte kasta in handduken” vilket har sporrat mig vidare.
Sorgen över att ha förlorat sin älskade pappa har vänts till en styrka i att klara motgångar och möta rädslor.
-Om jag som barn klarade av att bli övergiven av min förälder, så kommer jag att klara av mycket mer än vad jag någonsin tror. Som barn fick jag vara min egen förälder på gott och ont. Fördelen var att jag tidigt blev väldigt stark och trygg i mig själv.
Längtan att skaffa en egen familj har skjutits på framtiden.
-Jag har ej vågat skaffa barn, då jag varit rädd att såra eller göra ett litet barn illa. Mina egna erfarenheter av svek har påverkat mig både som barn och som vuxen, framför allt som tonåring. Jag har hela tiden levt för stunden och ej vågat binda mig.

Rädd att bli sårad

Att planera längre framåt i tiden än ett år i taget har känts omöjligt för Marika.
-Saker och ting kan inträffa som stjälper allt jag planerat eller önskat och får konsekvenser som är svåra att förutse.
Idag kan Marika skilja på sveket som handlade om hennes pappa och incidenter som handlar om helt andra människor, men det har inte alltid varit lätt.
-Kompisarna från tonårstiden tyckte ibland att jag betedde mig lite underligt. Jag kunde bli arg på saker eller personer, fastän det egentligen var min pappa som jag var arg på. Som tonåring var jag rädd att bli övergiven och sårad av pojkvänner. Hellre gjorde jag själv slut med dem, än att bli dumpad.
Marika tillät inte sig själv att bli kär och kunde lämna relationer väldigt tvärt och plötsligt.
– Jag bara drog och kunde inte förklara varför eller berätta vad jag varit med om. Så fort det blev allvar kom rädslan att bli övergiven.
Marika hade svårt att lita på andra och var misstänksam samt undvek alltför stora känslor.
-Många gånger kunde jag stänga ute personer från min omgivning. Det var svårt för mig när någon började komma mig nära. Jag klarade ju mig själv bra och var orädd inför att vara ensam. Det var ju att vara ensam som jag kände till bäst.

Redo för relation

Faran att involvera sig för djupt i en relation kunde innebära att bli sviken och övergiven igen.
-När jag hade chansen att välja, valde jag bort möjligheten att återigen bli sårad. Med pappa hade jag aldrig det valet.
Idag känner sig Marika lugnare och mer grundad i sina känslor. Av sina tidigare misstag har hon lärt sig att förstå och tolka olika känslor och situationer.
-Jag har accepterat att jag kan bli övergiven igen, samtidigt som jag vet att jag har erfarenhet och inre styrka att klara motgångar. Att bli sårad i vuxen ålder av en annan vuxen person är inte alls samma sak som att bli övergiven av den förälder man som barn är beroende av för sin överlevnad.
Marika har haft flera kortvariga förhållanden, men börjar känna sig redo för en längre och djupare relation.
-Ibland funderar jag på att börja dejta och träffa en man som kan dela det djup jag har inom mig. Även om jag trivs med att vara ensam har jag börjat bekanta mig mer och mer med tanken att vara två. Har denne man barn sedan tidigare förhållanden ser jag det bara som ett stort plus, avslutar Marika och ler lite nyfiket.

Allt fler tar livet av sig

Antal självmord i Sverige ökar och inte sedan 1989 har så många tagit livet av sig som idag. Socialstyrelsens statistik för 2013 visar 1600 fall av suicid. Självmord beror aldrig på enstaka faktorer eller händelser. I många fall finns samband med psykisk sjukdom. Suicid kan förhindras!