Rolf Lassgård besöker min studio

Rolf Lassgård i fotostudio Jessica Lund Stockholm
Rolf Lassgård besökte min studio i Stockholm i våras för ett personporträtt till tidningen Allers som publicerades i nummer 15.

Jag har fler roller kvar att utforska

Snön yr och fastnar i den ljusa kalufsen. De eleganta stegen lämnar tjocka fläckar i snön på den vitklädda gatan med namnet Gävlegatan.
-Gävle. Här känner jag mig hemma, inleder Rolf och ler så generöst att han genast får de karaktäristiska skrattrynkorna vi ofta ser på den vita filmduken.
Den välkände och folkkäre skådespelaren Rolf Lassgård, 60, har just avslutat ett intensivt arbete på Dramaten. Tillfälligt befinner han sig i Stockholm, men rör sig flitigt mellan filminspelningspass i Oslo och drömska filmlandskap i Skottland. I april ser vi honom som den optimistiske slarvern Bjarne Nyman i Björn Olssons film ”Miraklet i Viskan”.
Filmen handlar om familjen Nyman som bor och driver en flyttfirma i Viskan vid Ljungan. Eftersom människor sedan länge flyttat från landsbygden in till tätorter, går firman dåligt. Rolf Lassgårds rollfigur Bjarne är gift med Malin, vars far startade flyttfirman en gång i tiden och fortfarande har mycket att säga till om, både när det gäller affärerna men även om dotters make.
-Bjarne är en varm person som går på smällar i livet, men har en förmåga att resa sig. Han älskar sin fru och även om han är naiv har han en stark positiv livssyn. Filmens huvuddrag är en släktskröna om små problem och gnabb i vardagen som har en tendens att bli väldigt stora och få oanade konsekvenser.
Den långa konflikten mellan Bjarne och hans svärfar bottnar i klassmotsättningar.
-Historien kom till när regissören passerade Ljungan och såg ett par män sitta i en eka mitt på ån och fiska. Björn Olsson tänkte då ”Vad sitter de och pratar om?”.
Från första början var det inte skådespelare Rolf hade siktet på. Även om man inte kan beskylla den unge herr Lassgård för att vara en slarver, så trivdes han varken i skolan eller att göra saker på ett bestämt sätt och kunde till exempel lämna in ett blankt papper på ett prov.

Drömde om att bli bonde

-Min mormor och morfar bodde i en liten by, Svedjelandet, bestående av sju gårdar, flera mil utanför Östersund. Det var där jag trivdes allra bäst och tillbringade en stor del av min uppväxt.
Rolf tyckte om djur och ville bli bonde, köra häst och hässja hö.
-Somrarna och loven var för mig kantade av frihet, men även en slags flykt från mig själv, skola, krav eller olycklig kärlek. Jag badade i sjön, fiskade eller lekte med tjejerna som bodde där och kunde kliva rakt in i en annan verklighet.
Flykten från den egna personen, eller snarare möjligheten att vara någon annan, har fortsatt intressera Rolf. Det är spännande att kunna kliva in i en annan värld, vare sig det handlar om en rollkaraktärs eller en regissörs värld.
-För mig är teater och skådespeleri förenat med en stark lustkänsla. Jag började spela teater för att det var så otroligt roligt och det har fortsatt i den andan. ”Om jag inte prövar kommer jag ångra mig resten av livet” tänkte jag efter att ha gjort den obligatoriska militärtjänstgöringen.
Rolf är mån om att behålla gnistan och kärleken till sitt yrke vid liv.
-Det handlar om att inte göra samma sak eller på rutin. Om jag filmat mycket kan jag verkligen längta tillbaka till teatern och scenen. Jag är innerligt tacksam för privilegiet att få arbeta och skapa tillsammans med andra begåvade skådespelare. Både möten med nya förmågor, men också med erfarna skådespelare uppskattar jag. Och att prova på nya saker.
Att få ett telefonsamtal med frågan att spela kvinna, närmare bestämt mamman Edna Turnblad, i en nypremiär på Chinateatern av den kultförklarade musikalen Hairspray från sextiotalet, var högst oväntat.

Högklackat och smink

-För mig som hela tiden söker utmaningar och gillar överraskningar var detta ett spännande projekt, men jag har nog aldrig varit på så hal is som då. Att börja gå i högklackade skor, sjunga och dansa i en specialsydd kvinnodräkt med mjuka och runda, kvinnliga former, uppsminkad och i peruk kändes ytterst främmande.
Snart hittade Rolf rätt i gestaltningen och lärde känna en tant med mycket smink.
-Edna är en kvinna som skäms för sitt utseende, men som förvandlas och blommar upp under föreställningens gång. Med sitt stripiga hår satt hon i logen och studerade förundrat de andra kvinnorna, men visste samtidigt att det var just hon som hade den vackraste klänningen att ta på sig under kvällen.
Rolfs karaktär hyllades av både publik och kritiker. Skådespelarkollegor berömmer ofta Rolf för hans förmåga att kunna vara både kraftfull och mjuk på scen eller under filminspelningar. Helena af Sandeberg har spelat mot Rolf flera gånger och beskriver sin motspelare som ”totalt närvarande, dedikerad och generös. Han bryr sig om alla och är en lika briljant människa som skådespelare samt väldigt rolig att tillbringa tid med”. Lia Boysen som spelar mot Rolf i ”Miraklet i Viskan” ser honom som den ”mest varma, omtänksamma och mångsidiga kollega hon vet”.
Medan film utspelar sig i nuet är det samma föreställning på teatern som spelas varje kväll. För att förbereda sig inför en teaterföreställning har Rolf en egen ritual och brukar hitta en promenad till scenen som tar honom in i karaktären han ska spela.
-Jag behöver också värma upp min röst och få känna att ”mitt instrument” är stämt. Att träffa mina kollegor innan är också betydelsefullt.
Rolf hämtar näring och får energi från publiken och gläds åt en fullsatt teatersalong.
-Att vara i ett sammanhang där man har roligt och utvecklas är en stor drivkraft för mig och som utvecklar mig som människa.
Den stora brytpunkten för Rolf var att komma in på Statens Scenskola i Malmö 1975 efter att ha spelat amatörteater under flera års tid i Östersund. 1982 startade han Folkteatern i Gävleborg.
-Vi spelade ”Den stora vreden”, en fem och en halv timmes lång föreställning vilken berättade Norrlands historia i sagans form. Det var ett nytt sätt att ge en föreställning, då vi kombinerade folkmusik, dans och skådespeleri. Flera teatrar har fortsatt arbeta på det sättet, så vi var banbrytare. Teatern är en skådespelares hem och jag är så tacksam för min bakgrund inom den fria teatern och det utvecklingsarbete vi kunde göra genom studier i andra länder och kulturer genom Folkteatern.

Mötte sin far

Karriären tog fart och rollistan är utförlig med flera kritikerrosade prestationer inom teater, film och TV-serier. Flera poliser eller kriminalare har vi också lärt känna. Rolf har spelat i flera filmer med temat okända barn och rollfigurer som får reda på att de har barn de inte känt till.
-Trots det har jag aldrig spelat min egen roll, karaktären som får en ny far.
I vuxen ålder fick Rolf veta att hans pappa inte var hans biologiska pappa.
-När jag spelade in ”Min store tjocke far” och fick flera frågor av journalister om förhållandet till min egen far svarade jag att det var gott, för så var det ju. Jag har alltid känt att jag haft en bra uppväxt, men kanske undrade jag, liksom andra barn, om min pappa verkligen var min pappa. Jag såg lite annorlunda ut än resten av min familj, så pusselbiten föll äntligen på plats för mig när jag fick insikten om att jag hade en annan pappa. Det var inte precis så att jag blev arg eller besviken utan mer en aha-upplevelse ”Jaha, men då förstår jag”.

Efterlängtat möte

Rolf träffade sin biologiske far för första gången när han spelade teater i Iggesund och hade bjudit in honom dit. Det var ett möte som var efterlängtat av dem båda.
-Innan föreställningen började gick jag ut i publiken och jag såg direkt vem som var min pappa. Utan att ha träffats hade jag utvecklat samma rörelser och mönster som han.
Idag har Rolf en bra relation med sin far och även sina nyfunna halvbröder. Livet berikades, trots att det hade varit bra tidigare. Sin egen fadersroll är han väldigt stolt över.
-Det som är viktigt för mig på riktigt är de små stunderna med familjen. Barnen har varit den stora höjdpunkten i mitt liv tillsammans med min fru Birgitta. Jag känner att jag har levt ett rikt liv i gemenskap. Nu är barnen stora och utflugna och vi ses inte så ofta, men bakom oss har vi fantastiska minnen av exempelvis misslyckade fisketurer eller sagolika julpromenader med sirlande snö i ansiktet, när vi verkligen haft tid att prata med varandra och umgås. Den starka kontakten med mina barn stärker tron att jag gjort något rätt.
Vid 59-års ålder gjorde Rolf debut på Dramaten i Stockholm i Mats Eks nypremiär av ”Utvandrarna”. Regissören sökte en mogen scenkonstnär till rollen och hoppades på att Rolf skulle tacka ja.
-Det har inte stämt med mitt schema tidigare, men det är naturligtvis fantastiskt roligt att stå på denna anrika scen inför utsålda hus. Jag tar alltid bakvägen in till mina arbetspass, men vid ett tillfälle gick jag in via den stora entrén och såg allt skinande guld och det marmorvita teaterhuset. Blir man uppbjuden till en sådan här fin dans, gäller det att tacka ja och njuta av dansen.
Rolf rör sig gärna till musik även om han inte kallar sig dansör.
-Musik är en källa till glädje och kan sätta mig i en stämning eller frigöra fantasin. Jag lyssnar ofta på musik samtidigt som jag läser ett manus. Allra bäst trivs jag nog, efter en lyckad arbetsvecka, hemma i Gävle och vid min skivsamling. Kanske har jag ett glas rött vin i handen och en ny platta att lyssna till.
Rolfs fru Birgitta är från Skåne och paret köpte ett sommarhus på Österlen efter att ha tillbringat flera somrar där, då de båda förälskat sig i det kulliga och böljande landskapet.
-Vyn kickar igång mig, men ger mig samtidigt ett lugn. Jag förknippar Österlen med avkoppling och återhämtning. Jag mår bra av att sätta spaden i jorden och för att senare återvända och se att det jag sått har vuxit.
Trots att pensionsåldern närmar sig har Rolf inga planer på att sakta ner tempot. Det glittrar till i ögonvrån.
-Så länge gnistan är där fortsätter jag. Det finns flera roller jag har kvar att utforska.

Mer om Rolf

  • Ålder: 60 år
  • Bor: I villa i Gävle
  • Familj: Hustrun Birgitta och barnen Ida, Hanna och Anton
  • Aktuell med: Björn Olssons film ”Miraklet i Viskan”Kuriosa: Utsedd till att vara en av Sveriges sexigaste män
  • Välkänd för rollen som kommisarie Kurt Wallander i nio filmer under 1994-2008
  • Höjdpunkter i karriären: Genombrottet inom film i ”Min store tjocke far” 1991, ”Jägarna” 1996, Oscarsnominerade ”Under solen” 1998, ”Efter bröllopet” 2006
  • Utmaningar/ minnesvärda roller: Mamman Edna Turnblad i musikalen ”Hairspray” 2009- 2010, Dramaten-debut som Karl-Oskar i ”Utvandrarna” 2014-2015

Bröllop Tjolöholms slott och körsbärsträd Göteborg

Bröllop i Göteborg med rosa körsbärsblommor Blommande japanska körsbärsträd i Göteborg Bröllopsfotograf Göteborg Jessica Lund fotograferar par under rosa körsbärsträd Tjolöholms slott Bröllop Tjolöholms slott Tjolöholms slott bröllopsfotograf Brudpar framför Tjolöholms slott vigsel Tjolöholms slott Bröllop Tjolöholms slott Bröllop i Göteborg vitsippor Vårbröllop vitsippor krans vit bukett bröllop Tjolöholms slott utsikt havet Tjolöholms slott
BröllopTjolöholms slott i Fjärås utanför Göteborg. Det är fjärde gången jag besöker detta mäktiga och coola slott och att fotografera ett vårbröllop här innebär för mig att få tre önskningar uppfyllda på en och samma gång- bröllop på slottet med stort S i engelsk Tudor-stil, rosa blommande körsbärsträd och vitsippor i backarna på landet. Jag är så glad och tacksam för att få vara Malin och Anders bröllopsfotograf och ta del av deras lycka och glädje. Paret vigdes genom en intim ceremoni på Janusplatsen med utsikt över havet och trädgården i sällskap av vittnen. Vinden var kall och blåsig, men det lyckliga paret spred både kärlek och värme och solen tittade fram ibland. Den spirande grönskan tillsammans med backar fyllda av vitsippor var magiska. Jag hade rest med bil från Stockholm och på stereon spelat låtar från Indochine, det franska bandet som jag lyssnat mycket på under tonåren och nu återupptäckt genom deras spelning på Nalen i april. Efter konserten har jag lyssnat på bandets nya låtar och hamnat i en riktig Indochine-stämning. Helt klart är mina bilder inspirerade av mina två veckors konstant lyssnande och framför allt av ”J’ai demandé à la lune Et le soleil ne le sait pas Je lui ai montré mes brûlures Et la lune s’est moquée de moi Et comme le ciel n’avait pas fière allure Et que je ne guérissais pas Je me suis dit quelle infortune Et la lune s’est moquée de moi J’ai demandé à la lune Si tu voulais encore de moi Elle m’a dit ”J’ai pas l’habitude De m’occuper des cas comme ça” Det var så fint att fånga Malin och Anders kärlek och jag önskar dem all fortsatt glädje och lycka. Och Tjolöholm- vi ses om tre månader igen och då blir det bröllopsfotografering!

Friterade bakverk med Josephine Palm

Friterat paj och munk Friterade munkar och langoss Friterade minimunkar
Vi har en del kakböcker hemma. Jag köper dem mest för de vackra bildernas skull och min dotter bläddrar gärna i dem för att baka. Dags för friterade bakverk som skulle dekoreras med choklad. Alla smaskiga ingredienser köptes in för att göra det smarriga chokladmunks-baket. Ingenstans stod det dock att man behövde en fritös för att kunna baka kakorna, så nu sitter vi där med alla ingredienser och fina bilder, men inga kakor. Lite snopet! Det kanske är uppenbart för någon med vana och erfarenhet av att baka, men inte för mig som glad amatör. Var köper man en fritös? Någon som har en fritös men som också kan skriva vettiga recept samt beskriver hur man bakar är Josephine Palm. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag gör så många roliga och goda jobb med henne. Här bjuder vi på friterade bakverk som exempelvis creme brulee- munkar, friterad äppelpaj med en frasig, gyllenbrun yta, langos med marinerade bär och en klick grädde, nyfriterade munkar med festlig glasyr och söta minimunkar med en frisk citrusdipp- receptet har ni i länken förresten. Se fler av våra kakor och följ mitt arbete som matfotograf. Önskar er en bra bakdag.

Bröllop i Skåne hos Flickorna Lundgren

Bröllop i Skåne Brudpar fotografering Kullaberg Bröllopsfotografering Kullaberg Bröllop i Skåne Kyss Brud med brudbukett vilda blommor vigsel i kyrka vigsel i skånsk kyrka bröllopsceremoni bröllop i kyrka Skåne bröllop gäster gruppbild brudpar i bil brudpar vid bil flickorna lundgren bröllopsdukning bordsdekoration bröllop bröllopsdukning Brudvals vid havet Brudvals hav Skåne
Skärtorsdag och det har snöat i Stockholm idag. Jag tänker mig tillbaka till sommar, sol- efter regn och åska- och ett romantiskt bröllop i Skåne vid havet. Det är något magiskt med havet och Kullaberg ovanför Mölle är en fantastisk plats att fotografera bröllop på. Det finns allt- grönska, berg, betong på helikopterplattan, utsikt, segelbåtar, en fyr och så naturligtvis havet med Danmark på andra sidan. Paret kommer från Helsingborg, så det var ett naturligt val att hålla bröllop i Skåne och middag på charmiga och genuina Flickorna Lundgren. Det sägs att den gamle kungen var en återkommande gäst och jag kan förstå varför. Förutom välkomnande och trevlig personal, ett dignande utbud av läckra, hemlagade kakor i en supermysig skånelänga kan man sitta i en blommande trädgård och verkligen njuta av livet på landet i otroligt vackra omgivningar. Pernilla och Michael valde växthuset som lokal för sin bröllopsfest och konstnären Thor Christian Fjeldet hjälpte till att dekorera och smycka med sköna blommor från Tage Andersen i Köpenhamn. Bröllopet kändes väldigt romantiskt och lantligt, idylliskt. Bruden Pernilla är söt i sin brudklänning från Ida Lanto med den långa, vackra slöjan som fladdrade i vinden, eller blåsten kanske jag bör säga. Brudbuketten är en av mina absoluta favoriter och jag hoppas få se mer buketter i liknande stil. Vill önska er en glad påsk med mysig ledighet! Själv ska jag fotografera ett kräftskive-jobb så det ska bli kul att både fira påsk och kräftskiva. Förfrågningar för bröllop 2016 har börjat komma in så passa på att boka mig som bröllopsfotograf så snart du har bestämt datum för ditt bröllop.

Romantiskt bröllop eller elegant chict citybröllop

romantisk brudbukett bröllop på Flickorna Lundgren i Skåne, Helsingborg, dukning i Västhus bordsdukning på bröllop Blommor och dukning bröllop Bordsdukning på bröllop blomsterarrangemang bröllop klassisk elegant brudbukett Stockholm bröllopsmiddag i Riddarhuset Stockholm dukning bröllop Riddarhuset dekoration bröllop dukning blomsterarrangemang bröllop Riddarhuset bröllop i Storkyrkan i Stockholm
Vilken typ av bröllop vill du ha? Vilken stil känns mest som du? Romantiskt och lantligt? Eller elegant och klassiskt? Rustikt bröllop? Bohemiskt chic är ett ganska nytt ord i bröllopssammanhang. De flesta par vill nog ha bröllop som är personligt och därför är mitt råd att gå till er själva, vilken typ av personligheter är ni? Hur ser er garderob och klädstil ut? Vilka färger gillar ni och trivs med? Har ni något tema ni vill få in på er stora dag- exempelvis hav, natur, gods, herrgård, slott, ekologiska värderingar, kanske någon film, eller bok ni inspireras av? Vad har ni för värderingar och vad är viktigt för er? Ett bröllop är en enda lång fin dag fylld av kärlek och kan se ut på så många olika sätt. Jag är så tacksam att få vara med och en del av fantastiska pars värderingar, tycke och smak och kärlek och lycka. Hur just din kärleksdag ser ut vet du bäst själv. På de första bilderna ser vi en lantlig bröllopsdukning i Skåne och Skäret hos Flickorna Lundgren. Det var roligt att se hur det ljusa växthuset med relativt enkla bord och stolar förvandlades till en plats för kärleksmiddag och fest för nära och kära med fantastiska blomsterarrangemang. Kvällen innan bröllopet träffade jag Thor Christian Fjeldet som gjort de underbara blomsterdekorationerna i full färd med att binda den romantiskt och lite vilt-inspirerade brudbuketten. Jag förstod genast att han är en sann konstnär och jag hoppas verkligen få jobba med Christian igen. Rekommenderar honom mer än gärna! På de senare bilderna ser ni en mer klassisk och elegant bröllopsdukning från Riddarhuset i Stockholm. Jag blev genast tagen av hur vackert taket var och det kändes riktigt varmt och mysigt att sitta i en elegant sal fylld med historia. De stora ljuskronorna spred mjukt ljus i den stämningsfulla salen som var ett utsökt val av lokal för bröllopsmiddag efter den intagande och storslagna bröllopsceremonin i Storkyrkan. Ett citybröllop av klass som kändes väldigt modernt, klassiskt. Vilken typ av bröllopsbilder gillar du och har du hittat din bröllopsfotograf som kan ta de bilder du vill ha? Varmt välkommen att kontakta mig för att se hur jag kan hjälpa dig.

Sköna Helena af Sandeberg

Helena af Sandeberg fotograferad i Stockholm Helena af Sandeberg fotograferad på Kungsholmen
Den sköna Helena har förtrollat diktare och konstnärer under nästan tre tusen år. Jag har i modern tid och i det informationssamhälle vi lever i funnit min egen Helena och att hon har förtrollat mig är en underdrift. Ingen trist gråmulen dag är tråkig om man umgås med Helena af Sandeberg! Intervju för tidningen Året Runt.

Helena af Sandeberg

Skådespelerskan Helena af Sandeberg, 43, är aktuell i dramaserien ”Den fjärde mannen”, uppföljaren till populära ”En pilgrims död”. Helena spelar Jeanette Eriksson, en av polisens skarpaste och mest rutinerade polis. Jeanette är en sluten karaktär som är gift med jobbet och utan familj, jämfört med Helena som njuter mer och mer av familjelivet och väljer att jobba mindre.
-Jag älskar att vara någon annan ibland, utbrister en fräsch och rosenkindad Helena, trots att hon knappt har sovit en blund i natt.
Hennes nio månaders bebis, Ava, höll henne och maken Fredrik Lycke, 43, vakna hela natten med envis hosta. Fredrik har tagit Ava till vårdcentralen på morgonen och Helena svarar oroligt i telefonen när maken ringer för att tala om att allt är okej. Ett par tårar av lättnad rinner sakta ner för kinderna och Helena blir lugn och trygg igen. Allt är bra och Ava är i faderns goda vård.
-Att vara Helena är inte alltid roligt, berättar den eftertraktade skådespelerskan med en gedigen rollista inom både film, tv-serier och teater.

Hann inte säga farväl i tid

Helena oroar sig ofta, är rädd och rastlös. Det liv vi lever är så kort och våra val får konsekvenser som kan vara svåra att förutse. Film- och skådespelaryrket ger chansen att prova på flera liv, olika yrkesroller och livsval.
-I film eller på scen vet jag hur det slutar och det är skönt, även om det inte slutar så bra alla gånger. Som för exempelvis Anna Karenina, vars liv tog slut framför ett skenande tåg.
Samtidigt som Helena spelade den vansinnigt förälskade rollfiguren ”Anna Karenina” på Stadsteatern och parallellt jobbade med filminspelningen av ”Blondie” under 2008 fick hon hjärtklappningar, en allergichock, förlamning i händerna och sömnproblem.
-Det var som att min kropp gjorde mig sjuk för att jag själv inte kunde säga stopp eller nej till roller och till mitt arbete som jag älskar.
Kroppen sa ifrån och Helena sjukskrevs.
-Då fick jag dödsångest och tänkte på min son Alfred. Vem skulle förklara för honom att hans mamma dog för att hon jobbade för mycket?
Helena var fullständigt utmattad och ställde in planerade föreställningar för att vila och återhämta sig under tre månader. Hon började gå i terapi och att lyssna på signalerna från sin kropp.
-Jobb är viktigt men det gäller att inte köra på i alltför högt tempo. Familj och vänner är också värdefulla.

Omsorgsfulla val

Idag har Helena börjat jobba annorlunda och väljer mer omsorgsfullt hur hennes arbetsschema ska se ut.
-”Det fixar jag” brukade jag resonera kring jobb, men idag tänker jag ett steg längre, jag har lärt mig att säga nej.
Vägen tillbaka gick genom Helenas roll i Lasse Hallströms film ”Hypnotisören”, där hon spelar mot Mikael Persbrandt och Lena Olin.
-Lasse Hallström är en varm och generös regissör och i hans regi kände jag mig återigen trygg i mitt yrke.
Att ta vara på livet och vara ödmjuk inför livets bräcklighet lärde sig Helena tidigt. Modern fick bröstcancer när Helena bara var 12 år och en lång kamp för livet började men slutade i tragedi några år senare.
-Innan cancern kom till vårt hem hade jag trott att allt var möjligt, men tanken på att mamma kunde dö skapade både en rädsla för livet och en ångest inför döden hos mig.
Helena blev rädd att de som hon höll av skulle dö.
-Från min tidiga barndom har jag glada och lyckliga minnen tillsammans med mina två kärleksfulla föräldrar. Jag var en pojkflicka som älskade att spela fotboll på knastrande grusplaner och som ofta klättrade högt i träd. Skräckscenariot som sedan spelade upp sig skapade en skräck i mig att livet är livsfarligt och jag fick katastroftankar.
Helena föddes 1971 i Solna, Stockholm där hon även växte upp. Redan som barn drömde hon om att bli skådespelerska och njöt av uppmärksamheten hon fick för sina förställningslekar eller uppträdanden.
-”Du är bra och kan bli något” var löftesrika ord från pedagogen i en teatergrupp som Helena deltog i.

Går inte och väntar längre

De orden uppmuntrade henne att söka in till Södra Latins Teaterlinje och Helena blev antagen till utbildningen. Efter vidare skådespelarutbildning på Actors Studio i USA kom Helena tillbaka till Sverige 1996. Hon började jobba direkt i TV-produktionen ”Nudlar & 08:or” som ledde till flera och större roller inom TV, film och teater. Genombrottet inom filmen kom med i ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” 2005.
-Mammas död och sjukdomstid dessförinnan gav mig ett driv. Att veta att jag skulle kunna dö när som helst har gjort att jag velat göra mycket och ta vara på möjligheter. Jag har sett det värsta och det är att inte få vara med längre.
Moderns död innebar även en tillgång i registret som skådespelerska och Helena har nära till sina känslor och känslominnen. Privat värdesätter hon personer som står henne nära och har lärt sig att uppskatta de små stunderna i livet.

Började läka när hon blev mamma

-Min man Fredrik har verkligen fått mig att uppskatta vardagen. Det är så mysigt att sitta hemma runt köksbordet med familjen och äta spagetti och köttfärssås.
Paret träffades på en nattklubb i Stockholm.
-Pang sa det bara, utbrister Helena med ett stort leende. Vi började prata med varandra i slutet av kvällen och har inte slutat prata sedan dess. Fredrik är passionerad, underbar och sjunger bäst i hela världen. Ja för det gör han ju, understryker hon en extra gång och ler nu med hela ansiktet.
Paret gifte sig på Utö i Stockholms skärgård 2013 och har dottern Ava, som föddes i början av 2014, tillsammans.
-Fredrik är en fantastisk pappa och jag är stolt att berätta att vi har delat föräldraledigheten jämlikt. Vår relation är nära och stark och jag tycker att det är så roligt att vara en familj. Att i unga år ha förlorat min mamma har satt djupa spår i mig. Många sår började läka när jag själv blev mamma till min förstfödde son Alfred.
Helena visar stolt upp bilder på sina två vackra barn i sin mobiltelefon. Förstfödda sonen Alfred, 9, är gemensamt med exmaken och regissören Alexander Mörk-Eidem.
-Det gör mig lycklig att vara mamma och jag älskar att vara tillsammans med min familj. Inom filmteamet blir man ofta som en familj som delar samma mål, nämligen att filmen ska bli bra, men barnen och Fredrik är för mig den sanna och viktigaste familjen.
Även om Helena är en av de fåtal kvinnor som i sitt CV kan stoltsera med att ha kysst attraktiva skådespelare som Jonas Karlsson och Mikael Persbrandt på filmduken avslutar hon intervjun med en intensiv och innerlig blick och avslöjar:
-Min Fredrik, han är verkligen bra på att kyssas!

 Fem snabba med Helena

  • En av dina favoritfilmer? ”Eternal sunshine of the spotless mind” för att manuset är så vackert och för att Kate Winslet som har den kvinnliga huvudrollen är fantastisk.
  • Favoritregissör? Lars von Trier. En av mina absoluta favoriter är Dogville bland hans filmer, men jag gillar alla.
  • Vad är du rädd för? Det mesta. Döden och hundar. När jag var liten blev jag biten av en hund.
  • Dina tre bästa egenskaper? Snäll, tapper och lojal. Jag finns alltid där för mina vänner och står upp för dem.
  • Levnadsmotto? Våga allt och var snäll.

Karin Adelsköld i Vaxholm

Karin Adelsköld Vaxholm
I höstas träffade jag en kortklippt och cool Karin Adelsköld i Vaxholm och pratade om pms för tidningen Allers, artikel i nummer 5, 2015.

PMS gjorde mig till en rasande drake

Hon har blivit utsedd till Sveriges roligaste kvinna, men utanför scenen har familj och arbetskamrater fått möta en sida som var allt annat än trevlig. Karin fick raseriutbrott och gråtattacker utan att första varför. Efter åtta år i ovisshet fick hon till slut, med sin makes hjälp, rätt diagnos: pms.

Journalisten och komikern Karin Adelsköld, 41, gjorde slut med sin pojkvän exakt samma datum varje månad. Hon hamnade i konflikter, fick regelbundna raseriutbrott och gråtattacker.
-Det var en argsint drake som började husera i min kropp och mitt psyke en gång i månaden, berättar en kortklippt Karin med busiga lockar som sticker ut i nacken.
Den nya frisyren gör att hennes nyfikna ögon och varma leende framträder tydligare. Vredesutbrotten och aggressionerna togs ut på köksluckor, diskmaskinen och människor i Karins närhet eller arbetsliv. Från att ha mått bra och haft en härlig vardag levde hon nu med två veckors fullständigt kaos varje månad, utan att veta varför och hur hon skulle hantera humörsvängningarna och känslorna.
-Ingen i min omgivning, inklusive jag själv, förstod varför jag var så retlig och knäpp. Min dåvarande man och våra två barn kom i kläm.
Allers träffar Karin på Hotell Vaxholms lunchrestaurang i Stockholms skärgård. kastellet och hamnen är täckta av en svepande dimma. Karins raska och något försenade steg berättar att hon har en full agenda.
-Ikväll är det medlemsmingel för pms-förbundet i Gamla stan i Stockholm, berättar hon förväntansfullt. Jag ser väldigt mycket fram emot att träffa andra som liksom jag själv har problem med pms.
Pms-besvären utvecklades hos Karin vid 32-års ålder och just hade fött sitt andra barn.
-Läkarna trodde först att jag genomgick en förlossningsdepression efter att ha fött mitt andra barn, men det var mycket som inte stämde in på diagnosen. Framför allt var jag ju inte ledsen hela tiden, utan tvärtom glad och lycklig i perioder som, med facit i hand, sammanföll med menstruationen.
-Många kvinnor blir besvikna när de får mens, men för mig är det en dag värd att fira. Då blir jag äntligen mig själv och glad igen, förklarar Karin upprymt.

Två sidor

2011 utsågs Karin till Sveriges roligaste kvinna på Standupgalan, men utanför scenen fick familj och arbetskamrater möta en sida av Karin som var allt annat än rolig.
-Med min korta stubin var jag på krigsstigen och sökte aktivt konflikter. Jag kastade och tog sönder saker och uppträdde aggressivt. Efteråt fick jag skuldkänslor och kände djup ångest. Jag ringde upp dem som jag hade bråkat med och bad om ursäkt. ”Ledsen att jag skällde ut dig, egentligen var jag inte alls arg på dig.” Ofta kände jag mig dum, då jag inte alls förstod anledningen till mina utbrott.
Situationen blev ohållbar och humörsvängningarna okontrollerbara. Karin sökte professionell hjälp, blev sjukskriven för utmattningsdepression och genomgick flera utredningar.
-En desperat jakt på vad som drabbat mig inleddes. Var jag bipolär? Deprimerad? Hade jag blivit psykiskt sjuk som blev galen en gång i månaden. Samtidigt hade jag en riktigt bra vecka varje månad, förklarar Karin.

Sökte svar

Karin separerade från sin dåvarande man, men att leva ensam förändrade inte heller situationen till det bättre. Karin fortsatte söka svar på vad som drabbat henne. Efter en tid inledde Karin ett nytt förhållande, men trots förälskelsen och lyckan fortsatte Karins besvär och uppbrott i cykler. Försiktigt drog Karins nya pojkvän, Anders Wennerberg, 43, affärsrådgivare inom hälso- och sjukvård en slutsats: ”Kan det vara pms?”
-Anders konstaterade att vi gjorde slut samma tid varje månad, säger Karin. Han tyckte också det var konstigt eftersom vi var alldeles nykära.
Karin och Anders satte sig ner och jämförde sina kalendrar. Det var runt den 20:e varje månad som de alltid bråkade. Paret sökte svar på sina frågor, men ingen information fanns att hitta om pms. Karin fortsatte att besöka läkare och gynekologer samt provade olika mediciner och behandlingar. Efter åtta års ovisshet fick Karin äntligen rätt diagnos- pms med svårighetsgraden pmds.
-Vilken befrielse det var att äntligen ha ett namn på vad som orsakade mina humörsvängningar. Det är individuellt för varje kvinna vilken behandling som fungerar bäst och jag kan därför inte rekommendera annat än att ta kontakt med läkare och gynekolog som kan guida dig till rätt behandling.
För Karin var behandling med ett antidepressivt läkemedel ett stort framsteg för att börja må bättre, kombinerat med kunskap om pms och en handlingsplan.
-För mig har det hjälpt att vara ett team med min familj. När jag har Ppms väljer vi en enklare vardag och sänker kraven. Det kan till exempel vara att äta mackor istället för att laga middagar under några dagar i månaden.
Familjen har kommit på att kalla Karins pms för ”Draken”. ”Nu har Draken kommit” och då vet alla vad det handlar om.
-Liksom en drake sprutar eld och är arg gör jag detsamma. Barnen förstår att det inte är deras fel eller något som de har gjort som jag är arg på. Anders håller låg profil och låter mig ligga på soffan invirad i en gosig filt med mina gråtattacker. Ibland tar han ut barnen och låter ”draken” vara ifred och vila.
Karin har helt slutat att dricka alkohol. Hon motionerar och tänker på vad hon äter samt ser till att få en god sömn och undviker stress i största möjliga mån.
-Det gäller att ta till enkla knep för att förbättra vardagen. Att läsa på, diskutera med partnern, familjen och arbetskamraterna. I mitt arbetsliv har jag förmånen att i många fall kunna boka om möten, vilket jag ofta gör.
Karin har tagit kontroll över tillvaron och har stenkoll på sin menscykel.
-Under mina pms-dagar är det viktigt att jag skapar en fristad och vilar. Ofta undviker jag helt att umgås med vänner och bekanta då, säger Karin.

Långt ifrån ensam

Pms drabbar inte bara kvinnor utan är problematiskt för anhöriga, familj, vänner och arbetskamrater.
-Det är oerhört jobbigt att leva nära någon som har de humörsvängningar som jag hade, säger Karin. Oron och osäkerheten för mitt humör är ständigt närvarande. Anders har blivit väldigt lyhörd och känslig. Han märker att jag har fått pms innan jag själv gör det. Det kan han se på sättet jag skriver ett sms eller tonen i min röst när jag pratar.
När Karin förstod att hon var långt ifrån ensam om sina pms-sympton och fick ta del av andra kvinnors berättelser om liknande besvär, bestämde hon sig för att sprida den kunskap och de erfarenheter som hon hade samlat. Den 2 september 2014 startade hon Pms-förbundet som är en ideell organisation med ambitionen att vara ett forum för kvinnor med pms och anhöriga. Förbundet vill också erbjuda oberoende hjälp och stöd. Tips och råd ska samlas på den nystartade hemsidan. Planer finns att ge ut en medlemstidning och starta medlemsträffar, studiecirklar och seminarier.
-Vi behöver ta pms på allvar och öka förståelsen för besvär som drabbar så många kvinnor.

3 av 4 har symptom

  • 75 procent av Sveriges kvinnor i fertil ålder upplever pms-symtom. Pms är ett samlingsbegrepp för flera fysiska och psykiska besvär som kommer regelbundet veckan före menstruationen.
  • Till symtomen hör trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, humörsvängningar, ilska, gråt, oro och ångest. Kvinnor är olika känsliga för hormonförändringar. Ungefär 4 procent av alla som har mens lider precis som Karin av den allvarligare formen premenstruellt dysforiskt syndrom, pmds, vilket yttrar sig i mer uttalade psykiska symtom.
  • Diagnosen pms kräver att du uppvisar flera psykiska symtom som påverkar livet i så stor grad att du inte kan fungera i din vardag.

 

 

Fotosidans podradio om mitt jobb som fotograf

Fotosidans podradio Jessica Lund och Johan Bergmark
Pass på- fina vänner som följer mig, tittar på mina bilder och läser mina artiklar- nu kan ni även höra mig och briljanta fotografen Johan Bergmark  prata om vårt jobb som fotograf. Det var både nervöst och kul att lämna comfort zone och prata i mikrofon, men jag kände mig ganska snart trygg i Göran Segeholms sällskap och hade ett trevligt samtal. Hoppas ha delat med mig av mina erfarenheter som yrkesfotograf i Stockholm och att ni här lär känna mig lite bättre. Vad jag framför allt vill få fram är att jag tror på idén att ett porträtt alltid visar två personer- dels den som blir avporträtterad, men även fotografen. Fotografins fader i Sverige, Christer Strömholm, sa vid ett tillfälle att ”Dina erfarenheter är din förmögenhet” och det har jag tagit fasta på. Min bakgrund, allt jag upplevt, erfarit, känt, längtat efter eller drömt om är hela tiden med mig och även när jag fotograferar. Det är det som gör en människa unik och så även en fotograf. Om Johan och jag skulle fotografera samma person, så skulle bilderna bli olika, eftersom Johan och jag har helt olika bakgrund och är unika som fotografer. Det du som betraktare ser i mina bilder är just en aning om allt som jag är, tycker, tänker och känner. Hör hela intervjun och radioprogrammet på Fotosidan.

Minitårtor och bakelser

Blåbärstårta bakad av Josephine Palm

Jordgubbsbakelse

Minitårtor med marsipan

Minitårtor av choklad

Bakelser av Josephine Palm

Kokosbakelse fotograferat av matfotograf Stockholm Jessica Lund

muffins

cupcakes med maräng
Kanelbullens dag, kladdkakans dag och för att inte tala om semlans dag med oändliga varianter på wrap, pizza, hamburgare. Härligt att vi har så många dagar tillägnade kakor tycker jag som är ett riktigt kakmonster. Tänkte föreslå en ny dag- minitårtans dag- Vad tror ni om det? Josephine Palm kan som ingen annan jag vet, skapa de sötaste, små minitårtor och bakelser. I inlägget ser vi två jobb som vi har gjort för Bakat och Gott. Jag älskar att fotografera kakor för även om jag är totalt oduglig som bagerska själv, får jag då ta del av den husliga, pyssliga och väldigt kreativa delen som bakning innebär. Efter ytterligare ett missöde i mitt kök, då jag fått tag i ett underbart recept på en god mjuk pepparkaka och följt det slaviskt, lyckades jag ändå fullkomligt missa den viktiga ingrediensen bakpulver och kakan föll genast pladaskt ihop när jag tog ut den ur ugnen. Den var vacker i två sekunder ungefär. Självförtroendet var inte på topp efter det misslyckandet i raden av andra köksmisslyckanden kan jag säga. Det ser så lätt och enkelt ut när Josephine gör sina konstverk, men jag om någon vet att det är en konst att baka kakor. Tur för mig att jag i alla fall är bra på att fotografera och har förmånen att göra det i mitt jobb som matfotograf. Marie Antoinette lär ha sagt åt det svältande franska folket i nöd av bröd: ”Har de inte bröd? Låt dem äta kakor istället”. Det kanske inte riktigt är så enkelt att köpa kakor istället för bröd om man har det fattigt, men jag instämmer helt i hennes filosofi: Mer kakor åt folket! Josephine ger på sin blogg recept och fortsätt gärna följa våra kakäventyr.

Marika Eriksson om pappans självmord

Sportjournalisten Marika Eriksson
Vissa reportage känns viktigare än andra att skriva. En pappa jag kände tog sitt liv för några månader sedan och lämnade främst fyra underbara barn i outgrundlig sorg och saknad. Intervjun med Marika Eriksson var stundvis tung och smärtsam, men samtidigt fylld av så mycket kärlek och tro på livet. Tack vackra, fantastiskt generösa Marika. Tillsammans vill vi belysa anhörigperspektivet. Här är Marikas historia som publicerades i Allas nr 6 2015.

Varför valde han döden framför mig?

Frågorna snubblade över varandra. Varför övergav du mig? Var jag ett dåligt barn? När Marikas pappa tog sitt liv dog även en bit av sjuåriga Marika.
Sportjournalisten Marika Eriksson, 44, bryter tystnaden kring sin pappas självmord.
-Jag vill med min berättelse och mina erfarenheter hjälpa andra att våga prata om självmord. Som drabbad anhörig är du inte ensam, trots att du har blivit övergiven.

 Hade anat det

”Tjugoåtta, tjugonio, trettio, trettioett…” Samtidigt som den spralliga, sjuåriga Marika Eriksson stod och räknade till hundra i ett hörn i trapphuset, hörde hon tunga steg i den grå betongtrappan. Hennes bästa kompis Marie, som bodde en trappa ner i flerfamiljshuset, hade efter bästa förmåga hittat ett nytt ställe att gömma sig på. Deras favoritlek var kurragömma. Stegen tystnade för att stanna framför Maries dörr och någon ringde på dörrklockan.
-Vi fortsätter att leka, sa Marika till granntjejen. Jag vet att det är mamma och farmor som kommer för att berätta att min pappa är död.
Den levnadsglada flickan med långt, vågigt och brunt hår samt utsvängda jeans som fått fläckar och revor från roliga och spännande äventyr, hade redan på förhand anat det fruktansvärda besked som nu skulle komma. Sedan en tid tillbaka hade Marika redan förstått att det skulle komma en dag när hennes mamma skulle berätta för henne att pappan var död.
-På något märkligt, intuitivt sätt visste jag att pappa skulle dö. Under det senaste levnadsåret blev han konstig. Frånvarande, kall och okontaktbar. Det var som ett skal som gick omkring hemma i lägenheten och inte alls en människa. En vålnad och inte min vanliga pappa.
En dag glömde pappan packa ner sin matlåda i väskan när han skulle gå till jobbet. Lådan i plåt stod kvar på diskbänken. Marika förstod då att något inte stod rätt till.
– När jag försökte se in i hans ögon och möta hans blick, så var det precis som att han inte var där längre. Han såg mig inte. Plötsligt kändes pappa som en främling. En man utan ett ansikte, trots att han hade samma drag och rynkor som min pappa. Det var väldigt obehagligt minns jag och jag kommer ihåg att jag tänkte ”Det här är inte min pappa längre”.

Övergiven och ensam

Fadern tog sitt liv 1977 och sedan dess har Marika dagligen brottats med frågorna som för alltid blir obesvarade: Hur kunde du lämna mig? Varför valde du döden framför mig? Ville du inte se mig växa upp?
-Den person som skulle älska mig mest valde att inte fortsätta att vara min förälder. För alltid kommer jag att bära med mig sveket från pappa. Han övergav mig när jag behövde honom som mest. Jag älskade honom så mycket. Samtidigt hatade jag honom för vad han gjort och jag var länge väldigt arg på honom.
Sveket är det som gjort mest ont och som har varit svårast att acceptera. Marika grät inte över sin fars död på hela fyra år. Det var först när hon i elva-års åldern besökte minneslunden som tårarna kom.
– Jag vägrade att gå på begravningen och jag hade heller inte besökt hans minnessten. En dag beslöt jag mig för att åka till minneslunden där hans aska var utspridd och en sten med hans namn på fanns. Först hittade jag inte stenen, men när jag läste hans namn så brast det för mig.
– I den stunden dog han på riktigt för mig och jag kände mig så fruktansvärt övergiven och ensam. Tidigare hade jag varit arg på honom för att han hade tagit sitt liv, men nu förvandlades ilskan till sorg och saknad.
-Till stenen började jag prata som om det var min pappa. Jag ville inte gå därifrån hem till tomheten och lämna honom. Satt där i flera timmar och kände hur mycket jag saknade honom.
-Jag skällde på stenen och ställde alla frågor som plågat mig sedan självmordet: Vad hade jag gjort för fel? Kunde jag gjort något annorlunda? Varför räckte jag inte till? Var jag inget bra barn? Hade det varit annorlunda om jag hade varit ett annat barn?
Frågor som Marika fortfarande går och funderar över.
-Det jobbiga är att jag inte vet vad han tänkte eller kände. Hade han ens några känslor? Plågan att inte få veta vad han tänkte på under de sista minuterna i sitt liv samt farhågan och risken att det inte alls var Marika som han tänkte på är smärtsamt för henne. Skuldkänslorna över att ha varit otillräcklig hänger ständigt över henne, liksom den djupa sorgen över att bli övergiven av en förälder.
-Skulle han vara stolt över mig och mina yrkesframgångar om han såg mig på TV idag? undrar Marika och får en vädjande glimt i blicken.
Sitt sportintresse fick Marika från pappan som idrottade mycket.
-Det var skidor, rullskidor, brottning och cykling. Vi joggade ofta tillsammans och jag gillade att titta på idrott eller att själv vara aktiv och röra på mig, berättar Marika.
Medan pappan tillhörde den lite mer tystlåtna typen, var Marika mer social och utåtriktad. ”Du som pratar så mycket, borde prata sport på radion” tyckte många i omgivningen. En målmedvetenhet väcktes tidigt hos Marika och idrottsintresset från pappan var en bidragande anledning till att Marika blev sportjournalist. Hon utbildade sig på Jakobsbergs folkhögskola och började 1997 arbeta på Radiosporten. Sedan tio år är Marika anställd på TV4, dessförinnan har hon i sin karriär hunnit med att jobba på Radio Stockholm, Radio Uppland, Svenska spel och TV3.

Inte vågat binda sig

-Det som driver mig är en nyfikenhet för människor och situationer. Som person är jag envis och yrkesmässigt målmedveten. Redan vid beskedet om pappas död bestämde jag mig för att inte göra som han utan ”Jag ska tycka om livet!”
Sedan dess har Marika kavat bestämt sig för att fylla livet med glädje och roliga saker. Sporten har alltid legat Marika varmt om hjärtat och hon förvaltar idrottsarvet från pappan väl.
-Min bakgrund har varit en drivkraft och källa till att vilja prova nya utmaningar. Hela tiden har jag haft en röst i mitt huvud som säger ”Du kan själv” och ”Du ska inte kasta in handduken” vilket har sporrat mig vidare.
Sorgen över att ha förlorat sin älskade pappa har vänts till en styrka i att klara motgångar och möta rädslor.
-Om jag som barn klarade av att bli övergiven av min förälder, så kommer jag att klara av mycket mer än vad jag någonsin tror. Som barn fick jag vara min egen förälder på gott och ont. Fördelen var att jag tidigt blev väldigt stark och trygg i mig själv.
Längtan att skaffa en egen familj har skjutits på framtiden.
-Jag har ej vågat skaffa barn, då jag varit rädd att såra eller göra ett litet barn illa. Mina egna erfarenheter av svek har påverkat mig både som barn och som vuxen, framför allt som tonåring. Jag har hela tiden levt för stunden och ej vågat binda mig.

Rädd att bli sårad

Att planera längre framåt i tiden än ett år i taget har känts omöjligt för Marika.
-Saker och ting kan inträffa som stjälper allt jag planerat eller önskat och får konsekvenser som är svåra att förutse.
Idag kan Marika skilja på sveket som handlade om hennes pappa och incidenter som handlar om helt andra människor, men det har inte alltid varit lätt.
-Kompisarna från tonårstiden tyckte ibland att jag betedde mig lite underligt. Jag kunde bli arg på saker eller personer, fastän det egentligen var min pappa som jag var arg på. Som tonåring var jag rädd att bli övergiven och sårad av pojkvänner. Hellre gjorde jag själv slut med dem, än att bli dumpad.
Marika tillät inte sig själv att bli kär och kunde lämna relationer väldigt tvärt och plötsligt.
– Jag bara drog och kunde inte förklara varför eller berätta vad jag varit med om. Så fort det blev allvar kom rädslan att bli övergiven.
Marika hade svårt att lita på andra och var misstänksam samt undvek alltför stora känslor.
-Många gånger kunde jag stänga ute personer från min omgivning. Det var svårt för mig när någon började komma mig nära. Jag klarade ju mig själv bra och var orädd inför att vara ensam. Det var ju att vara ensam som jag kände till bäst.

Redo för relation

Faran att involvera sig för djupt i en relation kunde innebära att bli sviken och övergiven igen.
-När jag hade chansen att välja, valde jag bort möjligheten att återigen bli sårad. Med pappa hade jag aldrig det valet.
Idag känner sig Marika lugnare och mer grundad i sina känslor. Av sina tidigare misstag har hon lärt sig att förstå och tolka olika känslor och situationer.
-Jag har accepterat att jag kan bli övergiven igen, samtidigt som jag vet att jag har erfarenhet och inre styrka att klara motgångar. Att bli sårad i vuxen ålder av en annan vuxen person är inte alls samma sak som att bli övergiven av den förälder man som barn är beroende av för sin överlevnad.
Marika har haft flera kortvariga förhållanden, men börjar känna sig redo för en längre och djupare relation.
-Ibland funderar jag på att börja dejta och träffa en man som kan dela det djup jag har inom mig. Även om jag trivs med att vara ensam har jag börjat bekanta mig mer och mer med tanken att vara två. Har denne man barn sedan tidigare förhållanden ser jag det bara som ett stort plus, avslutar Marika och ler lite nyfiket.

 Allt fler tar livet av sig

Antal självmord i Sverige ökar och inte sedan 1989 har så många tagit livet av sig som idag. Socialstyrelsens statistik för 2013 visar 1600 fall av suicid. Självmord beror aldrig på enstaka faktorer eller händelser. I många fall finns samband med psykisk sjukdom. Suicid kan förhindras!

Marikas råd till anhöriga/drabbade

  • Tillåt dig att gråta och sörja. Göm inte undan dina känslor.
  • Prata och ta hjälp och stöd av vänner och familj.
  • Klargör att det inte är ditt fel.
  • Acceptera att det var personens eget val och lösning på ett problem.
  • Acceptera och lär dig leva med det faktum att du har blivit lämnad.
  • Var öppen kring tankar om liv och död.

Marikas tankar om hur man ska bemöta drabbade

  • Våga fråga hur personen mår och närma dig ämnet.
  • Var lyhörd och visa att du finns där på något sätt.
  • Ta reda på var man kan få hjälp och information om suicid.
  • Prata om det som hänt.
  • Ge inte upp om du märker ovanliga signaler.

Det finns en nationell hjälplinje: 020 22 00 60

I akuta fall: Ring alltid 211